– Det är som en sorts ömsesidig lätt-terapi, säger Pernilla Bergendal om sitt jobb.
– Det är det som är grejen med jobbet, att man kan få nya vinklar på sitt liv när man pratar med folk i frisörstolen, och de kan få nya perspektiv av mig.
Pernilla och hennes man Ronny bor sedan 1995 i en före detta brandstation i Motala. Den fungerande som sådan till 1975. Pernillas mormor och morfar bodde i huset från 1960 fram till morfaderns bortgång 1995, då Pernilla och Ronny tog över det originella huset.
I det stora garaget står Ronnys många mopeder och en gemensam Jaguar cabriolet. Där har också funnits tre Corvetter, ett par motorcyklar och en MG Midget. Läckra fordon är ett gemensamt intresse.
Men ett samtal med Pernilla Bergendal måste handla mest om musik.
Det började tidigt, på högstadiet.
– Jag har alltid sjungit och spelat, känns det som. Vi hade ett tjejband på högstadiet, Prisma. Och jag tog pianolektioner i tio år, från det att jag var tio år gammal.
Pernilla spelade klassiskt piano och slet bokstavligen ut en notbok.
– Jag fick alldeles nyligen tag i den boken igen, i en nyutgåva som jag hittade på nätet och skickade efter från Norge. Jag kan fortfarande spela allt det som sitter kvar i händerna från den tiden, ”Månskenssonaten”, stycken av Mozart, Beethoven och Bach. Men trots att jag kan läsa noter är det svårt att lära sig något nytt. Kunnandet verkar mest sitta i fingrarna.
Men musikalisk är hon, Pernilla. Och flitig.
I tio år från 1986 spelade och sjöng hon i bandet Skin & Bone, som spelade bluesrock på till exempel mc-träffar runt om i Sverige.
– Vi spelade egna låtar och hade en återförening 2010. Det var en otrolig upplevelse. Vi träffades för att repetera mer än tio år efter att vi hade slutat. Och efter en trevande start kom allting tillbaka. En av killarna spelade en gitarrfigur på en låt som vi inte hade kört på åratal och sedan var vi igång! Vi spelade våra låtar på den där återföreningskonserten och folk sjöng med!
Under fyra år, mellan 2004 och 2008 reste Pernilla och ett annat band, Double Decade runt på festivaler och privata spelningar och spelade coverlåtar. Pernilla på sång och keyboard. Bandet var förband till sådana som Poodles och Sounds.
Sedan kom en period där hon låg lite lågt med musiken. Men ett annat band, Up & Down, hörde av sig en dag och Pernilla hörde sig själv säga ”Ja!”.
Nästa band blev Motown- och soulbandet Heart of Soul, ett gäng som var verksamma mellan 2012 och 2015.
Och i dag?– Jag har ett eget band nu, Soul Babes.
Det räcker inte riktigt. Om man ser på de musikaliska sammanhang där Pernilla Bergendal bidrar med framför allt sin röst, men även keyboardspel, så kan den listan göra en betraktare lite andfådd: förutom Soul Babes, duon Penny Lane, Lilla Ensamma Hjärtat, Johnny Fox & Drevet, Live with Friends och Northern Upbeat har Pernilla också medverkat i det sporadiska projektet Andras Veranda och kommer att bidra till ännu ett: Eremiten och Hans Vänner.
Och hur hinner du allt?– Vi spelar ju lite då och då, så det blir ingen heltidssyssla. Och så är det ju så att man hämtar massor av energi ur musiken. Man hinner egentligen allt man tycker om.
Men ibland tar orden slut.
– Jag älskar att träffa folk, det är det jag vill. Både på jobbet och när jag spelar. Men efter en arbetsdag kan jag bli helt tyst.
Pernilla arbetar 70 procent i frisörsalongen, efter en motorcykelolycka 1993, då hon blev påkörd, och som också ledde till att hon slutade köra mc.
Frisöryrket är lika självklart som musiken för Pernilla.
– Jag gick ut gymnasiet med bra betyg och pappa tyckte nog att jag skulle läsa vidare. Men jag provade på att vara frisör och märkte att det passade mig precis. Det var ju skitkul!
Till saken hör att pappa är Sven Gustafsson, 73 år, välkänd frisör i Motala. 2010 tog Pernilla och hennes syster över salongen efter sin pappa, som jobbar kvar tillsammans med döttrarna och de övriga sju frisörerna.
– Jag utbildade mig i tre år hos pappa och tog gesällbrev i Linköping.
Ett starkt musikminne är när Pernilla 2013 vann ”Svensktoppen nästa” med sitt och Roger ”Mulle” Perssons bidrag ”Nere vid Kanalbron”. Vinsten var att på en allsångskväll i Gränna sjunga vinnarlåten och sedan tillsammans med sångerskan Carina Jaarnek framföra den avslutande låten.
– Men inte nog med det. Vi blev bjudna på en extraspelning i Gränna senare det året och jag fick frågan om jag ville sjunga med huvudartisten även då. ’Visst’, sa jag.
Huvudartisten var Bonnie Tyler, känd för sin hesa röst och hiten ”It’s a Heartache”. Pernilla och Bonnie Tyler sjöng duett i ”River Deep Mountain High.”
– Det var coolt, säger Pernilla.