Nödvändiga ledigheter brukar hon och hennes man Danko Lisse Cruz ha. Då pilgrimsvandrar de någonstans i Europa, 70–80 mil.
– I år får jag hoppa omkring på kryckor men det får gå det också. Jag har ont och längtar efter att röra på mig men läkarna har sagt att det kan ta två år innan detta läks. Jag brukar ju vandra långt och syssla med olika vattensporter men nu får jag hitta på något annat. Man får hitta lösningar, livet är för kort för att man ska gräma sig.
Sira blev påkörd av en cyklist när hon jobbade som speaker under Vätternrundan i juni, vilket vi tidigare berättat om (MVT den 16 augusti). Hon bröt lårbenshalsen.
– Jag har ju inte tid att vara sjuk. Jag älskar ju att jobba, jag kan inte låta bli att vara engagerad.
Det vittnar en titt på hennes hemsida tydligt om: mängder av konstprojekt, föreläsningsuppdrag, utställningar, marknadsföringsuppdrag för olika företag och för Motala kommun med mera. Konstprojekt, foto och film, ideella samhällsprojekt som involverar det mesta; ett slags konst över alla gränser, och för att riva gränser.
Basen är hemmet på Verkstadsvägen i Motala, Sira Jokinen Lisses barndomshem och arbetsplats, där hon och maken Danko arbetar, ofta tillsammans och där Siras föräldrar bor i en del av huset.
Sira föddes i Brahestad i Finland men kom redan som tvååring till Motala.
Föräldrarna var lärare och skulle stanna i Motala i två år för att undervisa finskspråkiga invandrare här, det behövdes tvåspråkiga lärare. Men familjen blev kvar.
Sira visste tidigt att det var konst och kultur som skulle bli hennes bana.
– Redan som tonåring höll jag på med teater och målade. Min mentor blev Lennart Spong, han tog mig under sina vingar när det gällde måleri.
Efter studier på folkhögskola i Vessigebro på västkusten reste Sira Jokinen ut i världen: Spanien, Grekland, Gambia, Holland.
– Jag jobbade med att sälja lägenheter, som underhållare på hotell och allt möjligt. Jag var så orädd, allt fixade sig. Jag jobbade med teaterdekor i Holland en tid. Egentligen ville jag stå på scen men kunde ju inte språket.
Sedan bar det i väg till USA, studier i Florida, på Miami School of Film and TV, vidare till New York och en toppskola för konstutbildning, Pratt Institute.
I New York jobbade Sira bland annat med att regissera reklamfilm. En man som varit fotomodell agerade statist. Efter avslutat jobb kom han tillbaka, han hade glömt sin jacka – med flit. Det var Danko Cruz, ursprungligen från Peru.
– Vi gifte oss efter tre månader, berättar Sira.
Sonen Zaga föddes i New York. Efter många år ute i världen återvände Sira och familjen till Sverige 1999, först till Göteborg, där hon fick jobb på Högskolan för fotografi och film.
– Jag ville bo i en storstad.
Men det blev hem till Motala, så småningom.
– Verkstadsområdet sågs ju som ruffigt och allt annat än attraktivt när mina föräldrar flyttade dit men nu är det ju underbart att bo där, med närhet till vatten och många speciella byggnader.
Här driver Sira och Danko sitt företag Zaga film & art: företagspresentationer, utställningar, konst, process- och projektledning, föreläsningar och workshopledning. Men det som engagerar Sira mest just nu är projektet ”Världens mammor”.
– Mammor med barn ska få möjlighet att mötas och få verktyg till att genom konst och kultur berätta om sig själva, få kontakter och förståelse för varandras kulturer och traditioner, stötta varandra, öva språk och ha kul. Mammor har mycket att lära av varandra och kan dela med sig av sin styrka.
Sira har även dragit i gång det ideella projektet KISAM, Konsten i samhällsutvecklingen. Syftet är att ”öka kunskapen om konstens och kulturens möjligheter i samhällsutvecklingen.”
– Världens mammor-projektet är en del av KISAM. Vi måste hitta andra sätt att jobba med prioriterade frågor, det får inte bara bli planer och dokument på papper, byråkrati. Det handlar om samarbete över gränserna.
”Ett aktivt kulturliv där medborgarna kan mötas är ett fundament för en förankrad demokratisk utveckling”, står det på Zaga film & arts hemsida.
– Konst och kultur är ju ett universellt språk!
Mycket att ta tag i alltså, avbrutet ben men oavbrutet engagemang.