Tillbaka där det började

Under Kristi himmelfärdshelgen har Anders Petters ättlingar en träff. De bor på Medevi Brunn några dygn.

– Vi är 84 personer, berättar Gunilla Broomé Vretborn, Stenungssund, som tillsammans med sina systrar Carin Persson, Lemunda, Ingrid Wallengren, Lund, Ann-Marie Broomé, Helsingborg och Catarina Broomé, Skara, står som arrangörer för träffen.

Carin börjar berätta:

– Vår farmor Esters farfars Anders Petter byggde upp sandstensbrottet.

– Sanden var känd som den finaste i Sverige och gick på export till bland annat Ryssland. Anders Petter hade flera båtar i sin ägo. Det var som ett brukssamhälle här ute med många anställda. De fick barnbidrag och det fanns ett bibliotek. Arbetarbostäderna låg vid vattnet och de anställda fick låna pengar av arbetsgivaren för att kunna bygga egna hem, det fanns en god tanke, fortsätter Gunilla och säger vidare:

– Av välståndet köpte Anders Petter gårdar till sina åtta barn här i Lemunda och omgivningarna runt om. Hans äldste son fick Grönlunds gård. Han i sin tur fick dottern Ester, vår farmor. Ester var bara 28 år när hon blev änka efter vår farfar Johan Broomé. Hon blev ensam med sex barn, den äldste nio år och den yngste nio månader. Hennes syskon tog hand om henne och en bror byggde henne ett hus, Solbjörke i Kristberg 1917, där hon bodde med alla barnen.

Av de 84 som är med på träffen har ett 60-tal kommit med för att gå runt och titta på det nedlagda sandstensbrottet vid Vättern.

Vad tycker ni om arrangemanget?

– Jätteroligt, säger kusinerna Agneta Broomé Karlsson, Bålsta och Olle Broomé, Borensberg, båda 78 år som hör till de äldsta i släkten.

– Olles mamma och min pappa var kusiner. Vi lekte mycket och var och metade, minns Agneta.

Sandstensbrottet var i släktens ägo i cirka 100 år, nu är det privatägt.

Efter utflykten i Lemunda åkte de och tittade till Grönlunds gård och därefter var de på kyrkogården i Motala för att lägga blommor på Esters och hennes föräldrars grav.

Har ni haft någon släktträff förut?

– Ja, en gång, för två år sedan. Då var vi i Skåne där vår farfar kommer ifrån. Det är roligt att ses och våra barn och barnbarn tycker också att det är roligt att träffas, svarar Carin.

– Vi har en god släktkänsla, säger Gunilla.

Släkten lever vidare, minst ett barn är på gång.