Vi sitter i det samtalsrum i Skäggetorps kyrka som sedan 15 oktober bär Ulla-Britas namn. Det är en hedersbetygelse som nog ingen invänder mot. Ulla-Brita Ragnarsdotters betydelse för församlingen i Skäggetorp kan knappast överskattas. ”Skäggetorps ängel” kallas hon i en tidningsartikel redan 1991.
Ulla-Brita Ragnarsdotter kom till Linköping 1966 från Ersta diakoni i Stockholm, utbildad till sjuksköterska och vigd till diakonissa.
Diakonissorna blev på den tiden utplacerade av moderhuset, det vill säga Ersta i Ulla-Britas fall. Hon hamnade i Linköping och domkyrkoförsamlingen. Till att börja med bodde hon på Vasavägen och var verksam i det området och upp till Åbylund.
– Efter ett tag så tog Ansgarskyrkan över verksamheten där och jag hamnade i Skäggetorp, berättar Ulla-Brita.
Någon kyrka fanns inte i Skäggetorp. Den stod klar först 1975. Ulla-Brita var hänvisad till källare och andra lokaler på bland annat Rusthållaregården och Stiglötsgatan när hon började bygga upp den verksamhet som så småningom skulle leda till att en egen församling bildades.
Söndagsskola och barnkörer stod på programmet. Liksom syföreningen Birgittakretsen som startade 1969. Minnena är ljusa.
– Det var roligt, barnen sjöng för kung och fosterland. Vi gjorde också resor till Stockholm och gick på Gröna Lund.
Det är nog inte för mycket sagt att kyrkan har varit ett slags hem för Ulla-Brita. Men redan innan den fanns bodde hon faktiskt på den plats där den sedan kom att byggas, i den mangårdsbyggnad som låg där.
– Jag bodde på övervåningen och hade expedition på nedervåningen, berättar hon.
När mangårdsbyggnaden revs flyttade Ulla-Brita till centrumhuset. Hon har aldrig haft något emot att bo i Skäggetorp.
– Det var ett område som inte ansågs riktigt fint. Men jag sa tvärtom och jag ville arbeta i Skäggetorp. Människorna i Skäggetorp är precis lika bra som innerstadens människor. Det kom mycket invandrare till Skäggetorp och jag hade en del kontakt med dem, men det var inte så lätt med språket. Det är bättre i dag, även om det nog finns vissa svårigheter. Det kommer fortfarande invandrare hit men de klarar sig bättre vad gäller språk och annat.
Ulla-Brita hade ett arbetsrum i kyrkan fram tills hon gick i pension år 2006. Åtskilliga Skäggetorpsbor har öppnat sig för henne.
Jag undrar vad för saker som oftast har tyngt människorna.
– Ensamhet, många har varit skilda eller ensamställda på annat sätt. Vi lever ganska anonymt i vårt samhälle och vill inte att det som är svårt ska synas. Många gånger handlar det ju också om att man inte har pengar.
Ulla-Brita Ragnarsdotters arbete har ofta inneburit tunga möten. Det är tydligt att hon ser med ödmjukhet på sitt uppdrag.
– Jag har inte velat dyka på och säga att vi ska göra si eller så, utan tänkt att nu ska vi göra det här tillsammans. Det har varit en fantastisk tjänst. Jag har fått så mycket vänskap tillbaka, och kärlek, från människor som har det svårt. Jag har alltid haft stöd från församlingen, känt att de litar på mig. En diakon berättar ju inte vad en människa säger utan det stannar där och när det är något som är besvärligt så kanske vi hittar en lösning. Människor har alltid varit välkomna att komma och prata, så försöker jag se om jag kan hjälpa till på något sätt, i så fall gör jag det … eller gjorde det.
Ulla-Britas värme och engagemang finns kvar än. Trots över ett decennium som pensionär har hon inte släppt kontakten med kyrkan. Hon är på plats varje dag, ibland som torgvärd på den öppna yta som möter besökaren innanför porten. Där sker möten på ett otvunget sätt.
– Många känner sig hemma här. Det är väldigt bra att det finns en torgvärd, människor kan sätta sig och prata och dricka kaffe. De är engagerade i olika saker och är alltid positiva till vad vi ska göra. Vi arbetar för att vara en öppen kyrka.
Någon egen familj blev det aldrig för Ulla-Brita. Äktenskap var inte tillåtet för diakonissorna på den tiden
– Så jag har inte prövat på det. Hade jag träffat någon och velat ingå äktenskap så hade jag gjort det, men så blev det inte. Det var nog meningen att jag skulle vara här.
Vårt möte är slut. Ett sällskap sitter och dricker kaffe och småpratar innanför kyrkporten.
Knappt har jag hunnit packa ihop mina saker förrän Ulla-Brita tagit plats och är i glatt samspråk med besökarna. Hon vinkar med ett leende när jag går.
Samtalet fortsätter i Skäggetorp.
