Det har blivit en vanlig syn i Vadstena. Ett långt följe med rullstolar som drar genom stan ett par dagar i veckan. Nu väntar dock ett uppehåll på promenaderna över vintern.
– Det blir för kallt sedan, säger Iva Lundkvist som är en av dem som skjutsar på.
Maj-Stina Lingman, tidigare gymnastikdirektör med en filt om knäna, håller med.
– Ja, jag fryser redan lite. Men det är trevligt med promenaderna.
Det är Svenska kyrkan som började anordna promenaderna för de äldre, som inte kan gå så långt själva, i Vadstena.
– Det har hållit på i många år. Minst tio, säger Iva.
Ett 30-tal ekipage kan det numera bli.
– Jag tycker att det är väldigt roligt att vara med på det här. Man träffar många och pratar och får motion och efter promenaden så fikar och sjunger och skrattar vi, fortsätter Iva.
Den här promenaden har utgått från Wasagården, för det är torsdag.
– På måndagarna går vi från Vätterngården, berättar Iva.
I följet finns också Berit Eriksson, ledsagad av Ingrid Gustavsson.
– De här är trevligt. Jag uppskattar det. I Ingrid har jag fått en glad och gullig väninna, säger Berit.
Ingrid ler gott åt berömmet och strålar lite extra där i höstsolen.
– Vi har fått en så fin gemenskap. Det är roligt att prata med Berit om allt möjligt.
Kände ni varandra sedan tidigare?
– Inte kände, men vi kände väl till varandra. Vadstena är ju inte så stort och vi har båda arbetat på sjukhuset. Nu händer det att jag går in och hälsar på Berit annars också, säger Ingrid.
Och Berit replikerar:
– Det ska du veta. Att du är alltid välkommen.
Herrarna är en minoritet i gruppen. Lennart Johansson är en av dem som hjälper de äldre.
– Jag är pensionär, så där här är ett bra sätt att komma ut och träffa folk, för mig också.
Helena Svensson är diakon.
– Jag tog över det här engagemanget efter min företrädare. Jag har varit med i sju år nu. Det här är en väldigt bra verksamhet, för det är så ömsesidigt. Men allt hänger förstås på de ideella krafterna, att folk ställer upp, säger Helena.
Karin Hedman är hennes vän i rullstolen på promenaden.
– Alla mår bra av det. Vi som kör och de som sitter. Vi har också sagt att de som kör inte bara ska gå och prata med varandra utan med de äldre och så har det blivit. Många fina kontakter har skapats.
Det kan man höra om man går och smyglyssnar längs ledet.
– Minns du det...
– Och minns du honom...
En hel del tankar, minnen och spörsmål kan väckas under vandringen.