Yuliia Leonova visar en av sina favoritplatser i Vadstena. DÀr brukar hon sitta och titta ut över vattnet.
â Allt kom sĂ„ nĂ€ra, vi kĂ€nde att det var för farligt att vara kvar i Charkiv. Vi var tvungna att Ă„ka pĂ„ en gĂ„ng, annars kunde det bli försent. Kriget hade kommit till vĂ„r stad, berĂ€ttar Yuliia Leonova.
Vi möter henne ett och ett halvt Är senare, en ljummen septemberdag, i Vadstena. Hon Àr glad och sprudlar av energi. Hon beskriver hur mycket hon tycker om Vadstena och att hon Àr glad att hon fick möjligheten att komma dit.
â Jag Ă€r sĂ„ förĂ€lskad i den hĂ€r staden. För nĂ„gra veckor sedan var jag med pĂ„ konstrundan. Det var jĂ€ttekul. Jag pratade med sĂ„ mĂ„nga mĂ€nniskor, jag var helt slut efterĂ„t.
Yuliia Àr 24 Är och kommer frÄn en kreativ familj som alltid hÄllit pÄ med konst och musik. Hon har bott i Charkiv, Ukraina i hela sitt liv.
â Jag tĂ€nker ofta pĂ„ att jag saknar Charkiv, min lĂ€genhet och mina saker. Jag vill sĂ„ gĂ€rna Ă„ka dit, men det gĂ„r ju inte.
Beslutet att lÀmna sin centralt belÀgna lÀgenhet i Charkiv tog hon tillsammans med sin mamma i början av mars 2022. De packade ihop det absolut viktigaste, det var bÄde svÄrt och förknippat med mycket Ängest. De lÀmnade sin hemstad, sina vÀnner och alla sina saker och pÄbörjade en resa i ovisshet vÀsterut via Polen.
Yuliia Leonovas hem i Charkiv. "Jag tÀnker ofta pÄ att jag saknar Charkiv, min lÀgenhet och mina saker".
Yuliia Leonovas katt Bogdan och sköldpadda var bland det viktigaste nÀr Yuliia och hennes mamma lÀmna sin lÀgenhet i Charkiv. "Sköldpaddan la vi en kartong och katten i en sportvÀska, vi hann inte ordna nÄgon transportbur till dem". Djuren fick sedan stanna hos Yuliias syster i Polen för att sedan ett Är senare kunna flytta till Sverige och hennes mamma i Motala.
â Jag förstod att jag inte kunde ta med sĂ„ mycket frĂ„n lĂ€genheten, vi kunde inte bĂ€ra. Det viktigaste var min katt och min sköldpadda, dokument, pengar, elektronik och en del klĂ€der dĂ„ det var vinter och kallt. Jag var rĂ€dd och kĂ€nde en osĂ€kerhet om vad som skulle hĂ€nda. Jag försökte bara fokusera pĂ„ att vi skulle klara oss hela vĂ€gen genom Ukraina till Polen.
Det fanns inga transporter till tÄgstationen i Charkiv. De taxibilar som fanns var vÀldigt dyra och nÀst intill omöjliga att fÄ tag pÄ. De gick sex kilometer till fots och vÀl framme pÄ stationen vÀntade de i Ätta timmar pÄ ett evakueringstÄg som sedan tog ytterligare tjugo timmar till rumÀnska grÀnsen.
â MĂ€nniskor var vĂ€ldigt rĂ€dda, oroliga och nervösa och det var en fruktansvĂ€rd stĂ€mning och situation pĂ„ tĂ„get. VĂ€l framme kĂ€nde jag mig Ă€ntligen mer sĂ€ker. Alla var sĂ„ snĂ€lla och ville hjĂ€lpa oss.
De sov i en gymnastiksal nÄgon vecka och sedan fick de hjÀlp av en kvinna och skjuts till polska grÀnsen.
â Vi blev avslĂ€ppta och fick fortsĂ€tta gĂ„endes i kö i tolv kilometer mitt i natten. Men det kĂ€ndes dĂ„ inte som nĂ„got problem, vi var Ă€ntligen nĂ€ra fredligt omrĂ„de.
De tog de sig vidare till hennes syster i Polen.
Yuliia Leonova kom frÄn Charkiv till Sverige för ett och ett halvt Är sedan. Nu hoppas hon kunna fÄ stanna kvar i Sverige, utbilda sig, jobba och skaffa en egen lÀgenhet.
â Min syster hjĂ€lpte oss med allt. Det var mĂ„nga i mĂ€nniskor i hennes lilla lĂ€genhet. Det var jag, mamma, katten, sköldpaddan, min syster, hennes kompis och ett litet barn. Vi stannade dĂ€r i drygt en vecka och mina djur fick sedan bo dĂ€r. De var sĂ„ stressade och chockade efter den lĂ„nga vĂ€gen.
Hur kom det sig att ni Ă„kte just till Sverige?
â Vi hittade en organisation som gjorde det möjligt för Ukrainare att Ă„ka buss till Sverige, jag sa det till mamma och hon blev sĂ„ glad. Hon har alltid drömt om att bo i Sverige. Hon behövde inte ens tĂ€nka pĂ„ det. Hon sa bara "ja, vi Ă„ker".
TvÄ bussar gick mot Sverige, men de hade ingen aning om i vilken stad de skulle hamna i. Det blev bestÀmt under vÀgen, att det blev Motala.
Den hÀr vyn var det första Yuliia sÄg nÀr hon hoppade av bussen i Vadstena vid det tvÄ minuter lÄnga stopp frÄn Polen mot Motala. "Jag sÄg en bÀnk, vattnet och nÄgra trÀd och jÀg kÀnde, 'Oh my God', hÀr skulle jag vilja bo", berÀttar Yuliia Leonova.
BÀnken som var det första Yuliia Leonova sÄg nÀr hon kom till Vadstena Àr fortfarande en av hennes favoritplatser.
â Vi stannade till i Vadstena pĂ„ vĂ€gen och jag gick ut frĂ„n bussen i tvĂ„ minuter och kĂ€nde, "Oh my God", hĂ€r skulle jag vilja bo. Tre mĂ„nader senare kunde jag flytta hit och nu bor jag hĂ€r, jag Ă€r sĂ„ glad för det.
Vet du vad som hÀnt med lÀgenheten i Charkiv?
â Vad jag vet Ă€r allt okej, pappa kollar till den. Det har varit bomber och raketer nĂ€ra vĂ„rt hus men jag Ă€r inte sĂ€ker pĂ„ att jag vill veta vad som hĂ€nder.
Tittar du pÄ nyheter frÄn Ukraina?
â Nej, jag försöker isolera mig frĂ„n det. Ibland ser jag nĂ„got pĂ„ sociala medier, men det Ă€r vĂ€ldigt svĂ„rt för mig. Förra Ă„ret hade jag svĂ„ra emotionella problem, jag kunde inte se nĂ„gonting frĂ„n kriget, det var fruktansvĂ€rt. Nu Ă€r det lite bĂ€ttre, jag försöker fokusera pĂ„ livet hĂ€r och hur jag kan leva i nuet och göra det bĂ€sta av det.
Yuliia Leonovas hemstad Charkiv i Ukraina. "De flesta jag kÀnner Àr i Europa nu, jag vet nog ingen som stannade i Charkiv. De som stannade i Ukraina flyttade till grÀnsen för att vara mer sÀkra".
"Det hÀr Àr en bild pÄ slottet i solnedgÄng. Jag tar alltid bilder av allt fint jag ser, sedan mÄlar jag frÄn det", sÀger Yuliia Leonova.
Vad hÀnder nu framöver?
â Jag fick mĂ„nga bestĂ€llningar pĂ„ konstrundan sĂ„ nu ska jag mĂ„la, sedan vill jag hitta fler stĂ€llen att stĂ€lla ut pĂ„. Det skulle vara kul att stĂ€lla ut tillsammans med mamma, hon mĂ„lar i Petrykivka, traditionell Ukrainsk mĂ„leri. Jag vill ocksĂ„ lĂ€ra mig design, web-design och studera svenska.
Yuliia har uppehÄllstillstÄnd fram till mars 2024, men hoppas kunna stanna efter det.
â Jag Ă€r glad att jag fĂ„r möjligheten att bo hĂ€r, att jag Ă€r pĂ„ ett sĂ€kert stĂ€lle. Jag skulle vilja stanna hĂ€r för alltid. Studera, jobba och skaffa en egen lĂ€genhet.
Redan som niÄring stÀllde Yuliia Leonova ut sin konst. Hon och hennes syster blev skickade till en konstskola dÀr det fanns en tÀvling för att fÄ barn mer intresserade av konst.
"En del sÀger att det bara Àr sÄ trÄkigt hÀr pÄ vintern, men inte för mig. Jag Àlskar det hÀr, jag Àlskar Vadstena", sÀger Yuliia Leonova.