I dagarna tre har vi i MVT kunnat följa Àldreomsorgens vÀl och ve, pÄ grund av mÄnga insÀndare och artiklar om taskiga scheman med för lite tid för ÄterhÀmtning och alldeles för korta schema perioder för att kunna planera sin fritid. En enda stor pool dÀr vÄra brukare fÄr stÄ nakna och möta nya ansikten dagligen. Vi har inte alls nÄgon bra lön med tanke pÄ all obekvÀm arbetstid, jÀmfört med övriga yrkeskategorier pÄ arbetsplatser som rör mera praktiska uppgifter. Bygg, rör och sÄ vidare. Vi arbetar med mÀnniskor som Àr i stort behov av vÄran hjÀlp för att överleva och som förtjÀnar en god vÄrd och omsorg av kompetent och utvilad personal. Men det verkar vara viktigare med maskiner eftersom att det ligger mera pengar i det!
Nu Àr vi nÄgra som vÄgat ta steget och stÀlla krav pÄ vÄr arbetsgivare för att förbÀttra vÄra arbetsvillkor. Det ses inte med goda ögon av arbetsgivaren, samhÀllsinvÄnare (det Àr tydligt det) och Àven vissa arbetskamrater. Det kan leda till sÀmre lön eftersom att vi har individuella löner. Vi ses som brÄkiga och otacksamma. Jag vill tillÀgga att vi inte lever pÄ 1800-talet. Det Àr 2015. Det Àr dags att utvecklas. Och vi som hÀrjar sÄ dant, gör det för brukarnas skull. Det Àr dom som som kommer i klÀm. Vi Àr mest kvinnor inom denna sektor. TyvÀrr! För hade det varit mera mÀn hade dessa vedervÀrdiga arbetsvillkor varit ett minne blott. Bara för att vi Àr mest kvinnor kÀnner vi inget kall eller Àr villiga att se detta som ett "Vi Àr sÄ glada att vi har ett arbete. Vi springer omkring frÄn brukare till brukare dagarna i Ànda i ett enda stort rosa skimmer, trallandes i kör!"