Insändare: Att spara är rätt – frågan är hur

Det finns faktiskt en kommunal kassakista. Och den är helt nödvändig om kommunen skall klara sina åtaganden i lågkonjunkturer. Det är extremt viktigt att det finns möjlighet att behålla personal och ge de behövande service även i ett sådant ekonomiskt läge.

Ty de som är utsatta under “normala” ekonomiska förhållanden blir ännu mera utsatta och riskerar ren misär när kommunen tvingas inskränka sina verksamheter. Så spara och effektivisera är inget fel. Frågan är hur det görs. Det finns ett urgammalt axiom att “det du inte kan klara av själv får du leja bort, men du får betala för det”.

De privata bolag och företag som tar över kommunens egen förvaltning kommer att på ett sätt eller ett annat ta betalt för sina tjänster. Kortsiktigt kan en upphandling visa svarta siffror i bokslutet men under tid och med alla faktorer inräknade blir det likt förbaskat en dålig affär för Motalaborna.

En verksamhet blir så bra och så effektiv som styrning och medarbetarnas profession medger. Det spelar ingen roll om de professionella medarbetarna sliter halvt ihjäl sig om den politiska och deras tjänstemäns styrning är undermålig. Liksom att politiker och tjänstemän kan ha vilka visioner och planer som helst om det inte finns profession på fältet som kan realisera planerna. Alltså blir följden självklar, vårda professionen och se till att de får utlopp för sitt kunnande och engagemang. Och ge dem frihet att använda sina färdigheter. (Intrapenad?)

Ett annat axiom är “sälj aldrig fast egendom till att bestrida löpande utgifter”. Går de med förlust? Varför och inte minst, är förlusten värd att ta då värdet av egendomens drift är angelägen. Blir Motala en bättre kommun när ungdomarnas träffpunkt Hallen säljs ut som en privat restaurang? Blir Motala en bättre kommun om dess viktigaste rekreationsområde Varamon, säljs ut till vinstmaximerande företag? Den förlust som drabbar Motalaborna när allt på deras fria badvik kostar pengar kommer att svida i magra plånböcker Och drabba dem som sålde ut deras badparadis.

Gunnar Johansson