I Frankrike finns en partipolitiskt obunden proteströrelse som ingen kunnat missa, de gula västarna. Däremot så går medias analys ofta isär mot vad den folkliga resningen handlar om. Ofta anförs att det var bensinpriserna som startade den folkliga protesten, men det handlar i själva verket om en revolt mot maktfullkomlighet och sociala orättvisor, människor har dött för att ha protesterat mot hur den franska regeringen hanterat olika frågor.
Det handlar inte om vänster- eller högerpolitik, utan en reaktion mot ett samhälle som inte lever upp till förväntningarna hos befolkningen. Beskattning på olika områden och ökade klyftor i det franska samhället har fått folk att öppet protestera, för att inte säga revoltera, mot regeringen. En tanke är att det är helt i linje med demokratins kärna, att respektera och tillgodose olika grupper i samhället. Kan inte en regering axla ansvaret, så protesterar folket.
Jag kan inte låta bli att dra en parallell till det svenska samhället. Ökade klyftor och utanförskap, något som verkar stå lågt på den politiska agendan hos riksdagspartierna. När ett samhälle krackelerar och kriminaliteten ökar, är det lätt att kräva mer polisiära resurser. Men ska vi blunda för vilka faktorer som varit drivande för att öka utanförskap och kriminalitet i samhället?
Vad händer i Sverige om traditionen att hålla tyst och knyta näven i byxfickan bryts, och det berättigade missnöje som finns mynnar ut i bredare protester? Är det rimligt att försäkringskassan anser att alla sjuka har en arbetsförmåga och nekar ersättning, att myndigheter utreder sig själva vid klagomål, och att en växande grupp tvingas att leva under existensminimum. Beroende på hur man tolkar olika statistik lever femhundratusen svenskar till en och en halv miljon under knappa omständigheter.
Sjukvård och tandvård brottas med fler patienter än vad man klarar av. Vi kan ta folktandvården i Motala som ett exempel, patienter med akuta besvär hänvisas till en tandhygienist, efter några månader får man tid hos en tandläkare som konstaterar faktum, har man tur så tar det en månad eller två innan man får ett kostnadsförslag och behandling.
Det är dags att våra politiker presenterar rimliga lösningar, för så här kan det inte fortsätta.
JM Andersson