I stället för att med varsam hand restaurera bebyggelsen i Motala, med de gamla trädgårdarna, längs Drottninggatan, ner mot Motalaviken – tänk vilka attraktiva bostäder det hade resulterat i – valde de som bestämde att ta den lättaste vägen och jämna det mesta med marken och på köpet blev man av med en del av Motalas karaktär.
Efter många, många år stod sedan bron över Skepparpinan klar, efter det att tidigare kommuntoppar sett till att besluta om att demolera ytterligare en stor del av centrala Motala, för att få till någon sorts halvmessyr till genomfart.
Nu är det tydligen dags igen!
Två projekt i centrala Motala – det gamla problembarnet Stora torget och ett markområde i hamnen – får klåfingrigt folk att vädra morgonluft. Eftersom man för flera decennier sedan raserade den charmfulla miljön i anslutning till torget, till förmån för totalt charmlösa köplador, hjälper varken konstgjord andning eller nödlösningar.
Så varför inte bygga bostäder på en del av torget (som är onödigt stort) och samtidigt skrota planerna på att förstöra hamnområdet genom att placera en glas- och betongklump där.
Om Camilla Egberth och andra inblandade hade haft den basala kunskapen som Gunnar Flodin och flera andra medborgare besitter (se insändare i MVT 27/12), nämligen att alla nuvarande planer förbjuder bostäder i hamnen så hade det inte funnits någon som helst anledning att använda tid och skattebetalarnas pengar för att starta samtalen/planeringen med Botryggs representant.
Det är intressant att ta del av Michael Cocozzas svar på Flodins insändare. Cocozza undviker nogsamt att kommentera stycke två i insändaren, men kommenterar de fem frågorna punkt för punkt – allt i onödan eftersom det inte är tillåtet att bygga bostäder i Motala hamn.
Sedan har han den dåliga smaken att föreslå att det ska byggas ett parkeringshus i hamnen och till och med utvidga det projektet med cirka två hundra lägenheter.
Jag tycker det vittnar om ett totalt ointresse för den natursköna miljön.
Upplysningsvis kan jag tala om för Egberth, Cocozza och andra inblandade att vi är förvånansvärt många som redan nu har ”nära till vatten och gångavstånd till småbåtshamnen” (se punkt 4 i insändaren) utan någon som helst inneboende längtan efter att passera diverse innovationer på vägen dit.
De medborgare som av någon anledning inte kan ta sig dit gående kan förflytta sig per cykel, motorcykel, bil, buss och så vidare och parkera fordonen på hamnparkeringen.
Slutligen: En representant för den arkitektfirma i Linköping som har någon form av koppling till byggplanerna i Motala hamn framträdde för en tid sedan i SVT och upplyste om att bostadsproduktion under högkonjunktur eller under tidspress ofta resulterar i lägre kvalitet på den slutliga produkten.
Margareta Berglund