I en fri marknadsekonomi röstar vi med våra pengar vilket gör att företagen måste tillgodose kundens behov för att överleva. Minskar hushållens inkomster så minskar också företagets vinster. Därför faller argumentet om kapitalistens utarmning av arbetarklassen omedelbart, eftersom konsumenter inte kan konsumera om de inte har lön, företagen kan inte sälja någonting och pengar skulle inte fylla någon funktion.
I en marknadsekonomi styrs företagens verksamhet helt genom kundernas köpvanor. Utgå från att man är 100 procent socialist. Då är ekonomisk demokrati att alla medborgare i Sverige ska ha lika mycket köpkraft i plånboken. Det är precis som i ett demokratiskt val alltså, att alla ska ha lika många röster till antalet. Då uppstår dilemmat för socialisten, som påstår sig stå för rättvisa, när denne för en utomstående individ ska försvara varför arbetsinsatsen inte ska värderas i pengar: Ponera att det i Sverige råder full jämlikhet och alla ska ha lika mycket – ingen ska tjäna mer än någon annan. Hur motiverar man då att en kirurg ska tjäna lika mycket som en parkarbetare? Om man tjänar lika mycket oavsett yrke så är det väl bekvämare att klippa en gräsmatta än att operera någon? Vad tjänar det till att komma på nya innovationer och produkter om man ändå inte kan tjäna på dem och bli rik?
Vem kommer städa toaletten på offentliga platser? Den socialistiska staten måste tvinga folket att utföra uppgifter som ingen gör frivilligt om det finns varor och tjänster som anses vara en nödvändighet och ett behov men som ingen vill tillgodose eftersom han inte får någonting för det. I marknadsekonomin däremot finns det bevisligen individer som är beredda att operera såväl hjärna som att städa toaletter.
En invändning mot marknadsekonomin är att pengar styr. Men vad är alternativet? Att samhället genom staten ska styras av en plan? Hur skulle det rimligtvis kunna finnas en plan som uppfyller 9 miljoner människors olika behov? Socialism med betydelsen att man kan ta ut skatter och avgifter är självklart någonting som fungerar bra men det förutsätter att det finns privatägda företag och en tillräckligt fri marknadsekonomi.
Det finns inga exempel på stater med andra system som överträffat marknadsekonomier vad gäller levnadsstandard och andra faktorer som man mäter framgång och välfärd i. En modern civilisation med välfärd måste alltså ha inkomstskillnader. Därmed inte sagt att fattiga måste ha det dåligt ställt. Fattar man inte att inkomstskillnader är rättvist och naturligt i ett samhälle så blir resultatet Nordkorea, Sovjetunionen och östblocket. Ingalunda nytt och det borde egentligen vara självklarheter men ändå finns det fortfarande kommunister som vill avskaffa allt bra jag redogjort för vilket är fullständigt vansinnigt.
Jeff Hagberg