Begreppet värdegrund används flitigt i den politiska debatten, ofta för att dra en skiljelinje mellan ont och gott. Frågan är då vad som är en bra eller god värdegrund.
Är det en bra värdegrund att tvinga sjuka leva på ekonomiskt bistånd (socialbidrag) för att Försäkringskassan skall hålla nere sjuktalen och nekar ersättning, eller att inte åtgärda växande problem med bostadsbrist och hemlöshet, samt det faktum att det finns människor som inte har råd med mediciner och tandvård. Dessutom lever vi i ett land där låginkomsttagare får sämre sjukvård och har lägre medellivslängd. Trots omfattande forskning på området som påvisar problemen, verkar ingen reagera. Faktum är politik kan skapa lidande och för tidig död hos dem som drabbas av besluten.
En gång i tiden hade vi inga större problem med ovanstående problematik. Välfärden fungerade, och stärktes som regel när behov uppstod, vilket är mer man kan säga om dagens Sverige. Kanske berodde det på att man trots hätska politiska debatter kunde gräva ned stridsyxan och komma till samförståndslösningar för en positiv långsiktig samhällsutveckling. Att lösa olika samhällsproblem stod överst på dagordningen, en självklar prioritering som tyvärr inte verkar gälla längre.
Mot den bakgrunden är det ganska beklämmande när man fokuserar på maktkamp och pajkastning mot sina antagonister. Det blir något av ett hyckleri när en del partier säger sig stå för en god värdegrund, samtidigt som en allt större del av befolkningen drabbats negativt av politiska beslut man ställt sig bakom. Kanske är det dags att kamma till sig och ta lite ansvar?
Den som sitter tryggt hemma i soffan och rycker på axlarna åt samhällsutvecklingen, bör fråga sig vad som händer om man blir arbetslös, sjuk eller så kallad fattigpensionär. Kommer samhället att leva upp till förväntningarna, eller finns risken att man hamnar mellan stolarna, det vill säga drabbas av ett regelverk där ingen myndighet vill ta ansvar. Kanske är tryggheten en illusion, vi lär alla få ett facit den dagen vi blir i behov av insatser från samhället.
JM Andersson