I mitten av oktober framträdde den israeliska människorättsorganisationen B´Tselems ordförande, Hagai El-Ad, inför FN:s säkerhetsråd och kritiserade Israels olagliga bosättningar på ockuperat palestinskt område. Enligt El-Ad är just bosättningarna ett avgörande hinder för fred och en tvåstatslösning - och anledningen till att det här kan fortsätta är helt enkelt att ”världen vägrar att göra något effektivt” för att stoppa det. Talet vållade stor uppståndelse i Israel. B´Tselem, och alla med liknande åsikter, pekades öppet ut som ”förrädare”, och anklagades av premiärminister Benjamin Netanyahu för att ha ”gått med i kören av förtal mot Israel och upprepandet av det falska påståendet att det är ockupationen och bosättningarna som är orsaken till konflikten”.
Men kan Israels politik påverkas utifrån? Och i så fall hur?
En kort historisk tillbakablick visar att i alla fall amerikanska presidenter kan göra skillnad. Det var USA-presidenten Jimmy Carter som pressade dåvarande israeliske premiärministern Menachem Begin att lämna tillbaka Sinai och skriva under ett fredsavtal med Egypten. George Bush Sr. fick Yitzhak Rabin att underteckna Osloavtalet 1993 om ett ömsesidigt erkännande mellan Israel och Palestina. Bill Clinton tvingade på 90-talet Netanyahu att underteckna överenskommelser i Hebron och Wye River om israeliskt tillbakadragande från ockuperade områden, och George W Bush förmådde Ariel Sharon att 2005 dra sig ur Gaza. Under Obama-administrationen har man dock bara uppnått – ingenting. Tvärtom har Barack Obamas åtta år vid makten medfört flera stora israeliska militäroffensiver med amerikanska vapen mot Palestina, och lämnat hela frågan i ett mycket värre tillstånd än sannolikt någonsin.
En annan amerikansk faktor bakom utvecklingen är den prosionistiska Israellobbyn, främst i form av organisationen American Israel Public Affairs Committee (AIPAC) och personer som multimiljardärerna Haim Saban och Sheldon Adelson – sponsorer till det demokratiska respektive det republikanska partiet – som har stort inflytande i amerikansk politik. AIPAC:s möten gästas regelbundet av många kongressledamöter, och det är kutym att USA:s president eller utrikesminister håller tal.
Den kongressledamot som vågar använda ordet ”ockupation” om Israel stängs omedelbart av från Adelsons bidragslista, och när guvernören i New Jersey, Chris Christie, nyligen råkade referera till Västbanken som ”ockuperade områden” tvingades han be om ursäkt till casinomagnaten. Adelson och Saban har också lagt ned stora summor för att motverka, och smutskasta, den rörelse för bojkott av Israel (BDS - Bojkott, Desinvesteringar, Sanktioner) som vinner allt större stöd runt om i världen.
Inom EU har försiktiga steg tagits för att till slut ändå försöka göra något. EU-domstolen har fastslagit att de ockuperade områdena inte kan anses vara en del av Israel – och israeliska produkter därifrån alltså inte åtnjuta tull- och andra förmåner enligt handelsavtalet mellan Israel och EU – och förra året beslutades att produkter från ockuperade områden måste märkas som sådana, alltså ockupationsprodukter.
Flera länder inom EU tillhör de 135 stater i världen som har erkänt staten Palestina, och andra står i begrepp att göra det. På den internationella nivån agerar flera FN-organ i dag till stöd för palestinierna, och frågan om ockupationen har också hänskjutits till den Internationella Brottmålsdomstolen i Haag (ICC).
Slutligen vinner också den internationella BDS-rörelsen mark. Allt fler företag, banker och organisationer avbryter nu sitt samarbete med Israel, drar tillbaka investeringar och minskar eller upphör med idrottsligt, kulturellt och vetenskapligt samarbete. Här kan vi alla göra en insats genom att bojkotta Israel tills ockupationen upphört. En kampanj likt den som fungerade i fallet med apartheidsystemet i Sydafrika, och som kan fungera igen. Titta på de varor du har framför dig i butiken. Siffrorna 729 i början på en varas streckkod betyder att den är tillverkad i Israel. Köp den inte!