Kvinnokampen går vidare

Metoo har skördat sådana framgångar i vårt land just på grund av att vi hunnit en bra bit på väg mot jämställdhet, skriver Renée Frangeur.

Metoo. Sverige har kommit långt på vägen vägen mot jämställdhet, vilket främjar fortsatt engagemang, menar skribenten.

Metoo. Sverige har kommit långt på vägen vägen mot jämställdhet, vilket främjar fortsatt engagemang, menar skribenten.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Insändare2018-02-06 05:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Många har glatt sig åt att bilden av Sverige som ”världens mest jämställda land” har fått sig en törn i samband med metoorörelsens alla viktiga manifestationer i höstas och nu i vinter. Anna-Klara Bratt skriver i Feministiskt Perspektiv att ”vår höga svansföring” vad gäller jämställdhet har visat sig ohållbar och Tina Olby från kvinnojouren i Motala skriver om en ”våldtäktskultur” som visat sig i Sverige. Sverigedemokrater och andra mörkermän passar på att skylla på de invandrade männen och mångkulturen som de alltid gör när det gäller våld mot kvinnor och sexuella trakasserier.

De flesta feminister har aldrig påstått att vi har nått jämställdhetens lyckorike i vårt land. Vi har talat om en relativ jämställdhet vad gäller politik, arbete, utbildning och föräldraförsäkring i jämförelse med de flesta västländer. Däremot inte när det gäller ekonomi och framför allt inte när det gäller våld och sexualitet. Där finns det mycket kvar att kämpa för.

Jag vill hävda att metoo har skördat sådana framgångar i vårt land just på grund av att vi hunnit en bra bit på väg mot jämställdhet. Svenska kvinnliga skådespelare, musiker, lärare, kommunalare, byggnadsarbetare, akademiker, jurister och läkare har gått i bräschen för metoo, eftersom vi har en av världens högsta (uppmätta) förvärvsfrekvenser bland kvinnor. Det är en anledning till vreden och upproren. Vi har egna löner att luta oss mot. Vi behöver inte böja oss för någon man. Beroendet av en enskild man eller av en patriark (ofta svensk!) i pyramidens topp kan brytas med gemensam kamp. Det har vi erfarenhet av.

En annan anledning är att vi har haft många aktiva kvinnorörelser, som har kämpat för vår relativa jämställdhet i modern tid. Varenda reform finns det kvinnor bakom! Rösträtten, förbudet att avskeda kvinnor på grund av graviditet eller giftermål, abortlagstiftningen, preventivmedelslagen, den individuella beskattningen, föräldraförsäkringen, förbudet mot sexköp och kvinnofridslagarna. Glöm aldrig Fredrikorna, rösträttskvinnorna, Fogelstadkvinnorna, SKV, De frisinnade kvinnorna, Socialdemokratiska kvinnoförbundet, IKFF, IKF, Kvinnojourerna, Kampen mot prostitutionen, Grupp 8, Kvinnornas fackförbund, De moderata kvinnorna, yrkeskvinnorna på universiteten, i katedrarna, i domstolarna, på byggarbetsplatserna, i riksdagen, i regeringen, i utskotten, inom Kommunal etc!

Vi har också kunnat samarbeta med progressiva män i maktpositioner sådana som Ernst Wigforss, Gustav Möller, Olof Palme, Bengt Westerberg etc. I Sverige har heller inga kvinnogrupper klivit fram som motståndare mot metoo som i Frankrike med Catrine Deneuve och Birgitte Bardot i spetsen eller som motståndare mot rösträtten när det en gång begav sig. Vi kan vara stolta över vad vi åstadkommit! Och solidariskt fortsätta vår kamp mot tystnadens kultur.

Renée Frangeur

IKFF

Läs mer om