Jag har stött på många kloka inlägg på Facebook i olika grupper och på mina Facebookvänner och deras vänners sidor i sin tur.
Jag har läst åtskilliga insändare och debattartiklar skrivna av "vanligt" folk, alltså icke politiskt bundna till ett parti, som innehåller många intressanta tips och råd på vad som behövs för att stärka upp Sveriges försvar, om olyckan är framme och livet vänder och hur livet ser ut för oss som inte lever i en skyddad verkstad.
Tyvärr är intresset inte lika stort hos våra folkvalda politiker. Det verkar mer som att politikeryrket har blivit en karriärstege som i första hand handlar om makt och se till att vinna nästa val, istället för att lägga krutet på att lösa olika samhällsproblem.
Annars skulle vi inte befinna oss där vi gör nu. För det kan väl knappast ha undgått någon efter att covid-19 gjort entré, att Sveriges välfärd läcker som ett såll. Och hur mycket har inte varningsklockorna ringt? Ta bara "Hela Sveriges undersköterskekår i uppror!" eller Motalas egna undersköterskor i äldreomsorgens regi.
De protesterade vilt långt före covid-19. De signalerade och tutade för fulla muggar, för döva öron kan man säga med facit i hand. Dessutom fick de höra att de skramlade i tomma tunnor och gnällde för gnällandets skull, såg halvtomma glas istället för halvfulla, var upprorsmakare och led av politikerförakt. Inte nog med det, många chefer anklagade dem för att sprida negativ stämning på jobbet, och gjorde att andra mådde dåligt.
Tänk om ni hade gjort om och gjort rätt då? När det fanns tid. Tyvärr har den politiska makten slutit sig allt tätare samman och skaffat sig gräddfiler och egna privilegier. De rekryterar medarbetare bland vänner och bekanta. De tål inte mycket kritik utan vill ha lojala supporters. Och som man bäddar får man ligga, eller hur?