Har i DN (15/4) läst författaren och skribenten Lena Anderssons ledarkrönika ”Skatt är den sanna girigheten”. Denna kvinna är som bekant bevandrad i etiska frågeställningar, och även möjligen i politisk teori, och inte sällan kan hon föra resonemang med förbluffande klarhet och kylig stringens. Och det är väl därför hon figurerar både i dagstidningar, TV och radio. Med en sådan maktposition kan man få ut en hel del uppfattningar till svenska folket om både det ena och det andra. En position som man bör hantera med omdöme.
”Skatt är den sanna girigheten” skriver hon. Jag läser hennes krönika – eller ska jag skriva propagandablad? – med stor häpnad och besvikelse, för inte trodde jag att en så framstående skribent kan använda sig av en så onyanserad retorik i sin krönika. Eller vad sägs om hennes uttalanden om skatt: Att ”merparten” av det man tjänat ihop går till skatt. Att skatt är ”tvångsindrivning av medel” och därtill ”den sanna girigheten”. Dessutom kan skatt jämföras med ”tvångsarbete”!
Med en sådan förenklad syn på skatt – som hon i sin krönika frikostigt delar med sig av – så måste man börja undra om hon är ironisk. Eller rent av driver med en. Och om det är ironiskt och ingen tycks begripa det, hur ska man i så fall kunna veta när hon menar allvar med sina texter? Vilket bara det är beklämmande. Så hur ser Lena Andersson på människor när hon använder sig av en retorik som utgår ifrån att alla vill undvika att betala skatt, ja, att alla möjligen rent utav hatar att betala skatt? Och så undrar jag, anser hon verkligen att skatter är ”godtyckliga” när de är framsprungna ur en demokratisk process? Och hur mycket av vår sociala välfärd som till exempel skola och sjukvård är hon villig att offra för sin nattväktarstat? Och hur förhåller hon sig till ett ord som solidaritet?
Hon talar om ”etisk konsekvens”. Vilka etiska konsekvenser skulle uppstå om vi implementerade hennes enögda syn på skatter? När man läser hennes krönika kan man få uppfattningen att hennes idealland är USA. Och visst har det landet mycket gott, men betänk att 15 procent av befolkningen där lever under fattigdomsgränsen. Jag tror väl knappast att humanisten Lena Andersson skulle vilja att vi monterade ner vårt välfärdssamhälle så att de som har det sämst ställt får det än mer illa ställt. Det är ju människor vi talar om; inte siffror eller varor. Men om det är hennes önskan, vilken trovärdighet har hon då som humanist när hon talar om respekten för den enskilda människans värde?