Kjell Fransson gör i MVT 7/1 stor affär av att SVT i uppföljaren till "Fröken Frimans krig" inte nämner att många av de kvinnor som stod i ledningen för kampen för kvinnlig rösträtt var liberaler. Det kunde SVT förstås ha gjort, för så var det. Men frågan är om Kjell Fransson kan tillgodoräkna sig så mycket av glansen från de liberala pionjärkvinnorna, de var av en helt annan sort än dagens liberaler. De samarbetade gärna med socialdemokrater, framför allt inom socialpolitiken – fattigvård, arbetarskydd, sjukvård åt de mest behövande, barnavård, pensioner etcetera – och krävde att samhället, det offentliga, tog sitt fulla ansvar för de sämst ställdas väl och ve.
Också i andra frågor var de ofta betydligt radikalare än det nutida partiet.
Några exempel, listan kan göras längre: Frigga Carlberg, ledande rösrättskämpe i Göteborg, stödde storstrejken 1909, Ann Margret Holmgren i Uppsala kritiserade monarkin och talade sig varm för arbetarnas rättigheter, Kerstin Hesselgren var flera år ”frisinnad vilde” i riksdagen utanför partierna och den som grundade och länge ledde Svenska kvinnors vänsterförbund som samlade såväl liberaler som socialdemokrater och partilösa. Flera av dem var också aktiva i fredsrörelsen.
Med sin vurm för privatiseringar, ”valfrihet” och naiva tro på ”marknadens” välsignelsebringande aktiviteter, för sin beundran för krigsherrarna i Nato skulle Fransson, major Björklund & Co te sig ganska udda bland de liberala pionjärkvinnorna.
Klas Sondén