En pandemi slog till och Sverige var dåligt rustat. Munskydd, skyddskläder och utrustning saknades inom vården, brist på utbildad vårdpersonal och vårdplatser, hög sjukfrånvaro och produktionsbortfall, listan kan göras lång.
Jag kom att tänka på min far som under kalla kriget var en av många inom försvaret med specialutbildning. Hela fabriker låg i malpåse om Sverige skulle bli isolerat från omvärlden, tanken var att vi skulle vara så självförsörjande som möjligt. Med några års mellanrum kallades farsgubben in för att montera och provköra maskinparken för en skofabrik.
Nu inträffade varken atomkrig eller handelsblockader, men man var redo trots en ibland massiv kritik att beredskapen kostade för mycket. Men om det värsta scenariot inträffat, hade liv räddats och civilsamhället kunnat fungera, om än på en lägre nivå.
Marknaden löser inte alla problem, visst har till exempel en del företag ställt om till produktion av skyddsutrustning till vården, men det är långt ifrån tillräckligt. Det blir en reaktion fem i tolv, när krisen är akut och behoven som störst träder marknadskrafterna in, för tidigare fanns inte lika goda förtjänstmöjligheter.
Samma röster som hävdat att marknaden löser allt, kräver nu alltmer statligt stöd till näringslivet. Plötsligt gäller inte devisen att marknaden är självsanerande och de som inte klarar sig är nödvändiga offer.
Vad satsar samhället egentligen mest på, att kompensera uteblivna vinster för näringslivet eller vård och skyddsåtgärder åt befolkningen?
Visst är det ett allvarligt läge då många drabbats av arbetslöshet och småföretagen kämpar för sin överlevnad. Samtidigt kan man fråga sig om ekonomisk kompensation är viktigare än människoliv. Kanske är det så att näringslivet till viss del får finna sig i uteblivna vinster, aktieägarna med en låg utdelning, och folk i allmänhet med att dra åt svångremmen.
Eller ska staten fortsätta att kompensera i ett läge där resurser till vård och omsorg är akut, borde inte det prioriteras?
JM Andersson