Att komma med svepande formuleringar kostar föga, nota bene att man inte spelar bluffpoker och när som helst råkar bli synad. Det är ju penibelt att bluffa som handen vore full när den i verkligheten består av lankor.
Så dags att syna! Vad stod det i den nyligen presenterade OECD-rapporten och vad antydde densamma? Rent generellt var det en lovsång till svensk ekonomi och till Sveriges framtidsutsikter. Men det är å andra sidan ”en hövlighet mot värdparet för festen”. De moln som riskerar att skymma solen antyds även om de är åskmoln.
”Den som är satt i skuld är inte fri.” Det är givetvis en klyscha som är beroende av vem som lånar, och varför. Den som lånar för att både plånbok och skafferi är tomma en vecka innan löningen är givetvis ofri. Personen sitter i valet mellan att låna eller att svälta. Även om det medför beroende till långivaren.
I det andra fallet finns det pengar men anspråken på livet gör att det blir intressant att bättra på levnadsstandarden med lånade pengar även med insikten att med lån följer beroende, för lån skall betalas.
I det tredje fallet finns ingen anledning att låna. Om det nu inte var för att staten subventionerar lånen med skatteavdrag både i tabellen och med rut och rot. Lånen blir ett sätt att utnyttja beslutad politik för att berika sig själv. (se ledaren i MVT 21/2)
Hur stämmer resonemanget med rapporten? Ganska bra faktiskt, i densamma antyds både en oro för privat skuldsättning och bekymmer över ökande inkomstskillnader. Det finns givetvis inhemska rapporter som tar upp samma ämnen. Det talas om en bolånebubbla som kan brista och det är givetvis sant. Det värsta är att en bolånebubbla kan bli en lånebubbla som enligt sydeuropeisk modell stampar ner hela samhället i dyn och återigen gör oss beroende av omvärldens välvilja och girighet.
Läser i MVT 21/2 en synnerligen välskriven insändare av Bernhard Gerecht. Huvet på spiken!
Gunnar Johansson