Numera finns inte något distanscentrum för högskoleutbildningar och vi tycks nu tappa riksidrottsgymnasiet i triathlon som flyttar från Motala till Malmö.
När jag för dryga trettio år sedan tog initiativet till och inrättade de båda riksidrottsgymnasierna, med starkt stöd av S-politikerna Sonia Carlsson och Sten-Åke Karlsson, tycktes de båda utbildningarna gå en lysande framtid till mötes.
Så blev det också. Fram till nu.
Triathlonförbundet anger tre skäl till att en placering i storstaden Malmö är att föredra varav huvudargumentet är den storskaliga produktion av framtida elitidrottsmän som sedan länge finns där. Liknande resultat har ännu inte uppnåtts i Motala. Ett argument som lyser med sin totala frånvaro är en av småstadens absoluta fördelar för dessa unga elever. Betänk att dessa redan som sextonåringar lämnar sin hemstad med den trygghet som där ges av familj, kompisar och uppväxtmiljö över huvudtaget. Normalt sker denna livsförändring först tre år senare i och med att man tagit sin gymnasieexamen.
I Motala har skolans personal full kontroll på elevernas välmående i största allmänhet och i synnerhet den trygghet som krävs för goda resultat både gällande de teoretiska gymnasiestudierna och den specifika idrottsdelen. Ledordet är ”närhet” vilket gäller både för triathleterna så nödvändiga slingrande landsvägar och vida vatten. Närheten till alla kamrater undanröjer det för tonåringar så föraktliga begreppet ensamhet. Det är både kul och berikande att vara elev på triathlongymnasiet i Motala oavsett man lyckas få en medalj på ett framtida OS.
Föräldraaspekten rörande valet mellan svängig storstad (ett milt uttryck gällande Malmö) respektive lugn småstad för sina barns fyraåriga studier kan lätt anas.
Min förhoppning är att detta argument rörande elevhälsa beaktas av Svenska Triathlonförbundet.
Kanske är detta en första negativ effekt av att storsatsningen Lalandia inte längre blir av i Motala. Med den utlovades en 50-metersbassäng vilket är en stor konkurrensfördel om man ägnar sig åt simning och triathlon.