Karin Pihl använder på tisdagens ledarsida Centerpartiets val av nämndemän till ett generellt angrepp på det nuvarande nämndemannasystemet på ett enligt min uppfattning ytligt sätt.
Eftersom jag själv varit nämndeman vid tingsrätt under ett antal år, så tycker jag mig ha en viss erfarenhet av verkligheten.
Låt mig först säga att jag under alla dessa år inte har mött någon motsvarighet till Centerpartiets nämndemän i det aktuella fallet. De människor som jag mött är, som vi alla olika, men människor som tagit uppgiften på allvar och gör sitt bästa för att komma fram till rättvisa domar.
Karin Pihl anför också bristen på juridisk utbildning för nämndemännen. Men svårigheten med att fälla domar är i huvudsak om att bedöma sanningshalten i två helt olika berättelser, med vittnen som berättar olika saker i polisförhör och i vittnesbåset etcetera. Och nämndemännen har ofta stor erfarenhet från föreningslivet, där man träffa många olika slags människor, vilket underlättar när man skall försöka bedöma de olika utsagorna. I de få fall det finns formella juridiska ting att ta hänsyn till brukar domaren naturligtvis informera nämndemännen om detta.
Poängen med att de politiska partierna nominerar nämndemännen är att det kan ske en bedömning av de enskilda kandidaternas lämplighet. I det föreliggande fallet uttalar sig naturligtvis nu alla i Centerpartiet att säger att det har blivit fel, när nu mediedrevet går. Men det är uppenbart att omdömet brustit hos den lokala valberedningen, som nominerat de aktuella nämndemännen. Ordföranden i dessa är den som borde uttala sig och försöka förklara hur man tänkt.
Jag har svårt att se att Karin Pihls förslag, att helt enkelt lotta ut platserna, skulle medföra något positivt, utan ger snarast nya både språkliga och kulturella problem.
Betrakta i stället fallet med de bägge nämndemännen, som oskicklighet i arbetet hos Centerpartiet, där övriga partier kan dra lärdom, och förstör inte trovärdigheten i ett väl fungerande system för medborgerligt inflytande och kontroll.
Claes Göran Wik