Förvånansvärt många israeliska ledare, som verkat som chefer inom till exempel säkerhetstjänsterna Mossad och Shin Bet, har visat sig i själva verket – i motsats till den officiella politik de utövat – tro på en fredsöverenskommelse med palestinierna som den bästa vägen att tjäna Israels intressen. ”Någonting händer med dig”, säger parlamentsledamoten David Bitan i en intervju, ”under de år du verkar i dessa positioner”. De ideologiska hökarna förvandlas till fredsinriktade duvor. Ett exempel, menar Bitan, är Meir Dagan, som gick in i arbetet som chef för Mossad som högerpolitiker men ”kom ut som motsatsen”.
Traditionellt har ledarna för säkerhetstjänsterna, och även de militära styrkorna, efter fullgjorda uppdrag till sist funnit sin politiska hemvist i arbetarpartiet, Labour. Ariel Sharon var ett undantag, den första verkliga triumfen för högerpartiet Likud – även om han senare, efter uttåget ur Gaza 2005, valde att lämna Likud och starta ett nytt parti, Kadima.
När den uppmärksammade tv-dokumentären ”The Gatekeepers” kom 2012 – med intervjuer med sex olika tidigare ledare för Shin Bet – var budskapet att ingen egentligen trodde på idén att lösa konflikten med palestinierna med våld. Detta trots att det var vad de allihop hela tiden sysslat med. Dokumentärens regissör, Dror Moreh, berättar att dåvarande premiärministern Ariel Sharon på sin tid blev mycket bekymrad när fyra chefer från Shin Bet i en artikel i tidningen Yedioth Ahronoth förklarat att ”om Sharon fortsätter att styra landet som han gjort till nu, så kommer Israel att gå in i en återvändsgränd”. Artikeln kan ha varit avgörande för beslutet att dra tillbaka de israeliska bosättarna från Gaza. Kritik inifrån, från de egna leden, har ofta varit viktig för de israeliska ledarna. Men gäller det också den nuvarande premiärministern Benjamin Netanyahu?
Netanyahu har, genom sin envisa högerretorik och ovilja till några som helst kompromisser med palestinierna, på senare år tvingats se sin ställning internationellt försvagas. Ledarna i världssamfundet har helt enkelt börjat tröttna på Israels politik. Ett par exempel är EU:s beslut att märka israeliska varor från ockuperade områden, och FN-beslutet att upprätta en svart lista på företag inblandade i ockupationen. Även den internationella bojkottrörelsens (BDS) framgångar har börjat oroa med sin påverkan på Israels ekonomi. Det är åter dags för hökar att bli duvor, eller åtminstone visa upp någon duvliknande profil.
Således får vi till vår häpnad se den nyutnämnde försvarsministern, superhöken Avigdor Liberman, sida vid sida med Netanyahu förklara att man mycket väl kan tänka sig en lösning på Palestinakonflikten med en självständig palestinsk stat vid sidan av Israel. Och i EU tas den israeliske presidenten Reuven Rivlin – själv högerpolitiker men utan tydliga band till den nuvarande högerregimen – emot av Europarådets ordförande Donald Tusk som ”en god vän”, och möts av applåder i EU-parlamentet för sin hyggliga och fredsinriktade framtoning. Budskapet från den förment politiska duvan Reuven Rivlin är enkelt och tydligt: gärna fred med palestinierna – men inte just nu.
Som grädde på moset lyckas man få den palestinske presidenten Mahmoud Abbas, som befinner sig samtidigt i Bryssel, att tacka nej till ett möte med Rivlin – ett inte orimligt beslut eftersom Rivlin inte gjort någonting annat än att be EU att inte agera i frågan om ockupationen, utan gilla läget. Rivlin företräder alltså en ståndpunkt lik Netanyahus egen - men som framförd av Netanyahu själv sannolikt skulle ha medfört ramaskrin! Med Rivlin som budbärare framstår krigsbudskapet dock i stället som fred. Och det blir palestinierna som åter får skulden. ”I Bryssel visade Abu Mazen (Mahmoud Abbas) sitt rätta ansikte”, kommenterar Netanyahu. ”Någon som vägrar möta president Rivlin och premiärminister Netanyahu för direkta förhandlingar och smädar i EU-parlamentet och falskeligen hävdar att hans hand är utsträckt i fred”. Hela den israeliska cirkusen syftar förstås till att åter försöka stoppa olika fredsinitiativ – denna gång ett franskt. Mycket talar för att man även denna gång kommer att lyckas.
Det konkreta problemet för palestinierna är dock att situationen, oavsett hur många hökar eller duvor som suttit i den israeliska ledningen, hela tiden gått från dåligt till värre. Antalet illegala bosättare på Västbanken har i stort sett tredubblats sedan Osloavtalet 1993, till nu över 600 000. Stölden av palestinskt land, husförstörelserna, murarna och stängslen, byggandet av allt fler bosättningar, fängslandena och de utomrättsliga avrättningarna av palestinier, inspärrningen av 1,8 miljoner människor i Gaza och allt annat bara fortsätter och förvärras. Det finns även i dag israeler innanför det politiska systemet, som de tidigare cheferna för Shin Bet, som varnar för att den nuvarande utvecklingen bara kan leda in i en återvändsgränd och till nya katastrofer. Ledningen verkar dock ha förlorat förmågan att lyssna till de interna varningsklockorna, och använder sina politiska duvor till att dupera omvärlden. Om man fortsätter att lyckas med detta är vi riktigt illa ute.