Den värld vi lever i är inte den bästa av världar. Krig, naturkatastrofer samt den rika världens girighet och makthunger har drivit miljontals människor från deras hem. Fördelningen av det antal som når över EU-gränserna tycks följa samma princip. Länderna närmast får ta emot flest.
När det sedan handlar om det antal asylsökande som fördelas i Nordeuropa blir antalet för varje land beroende av många olika faktorer. Politisk lyhördhet gentemot internationella förpliktelser är en. De flesta med någon insikt förstår att länder som har det bästa ryktet får flera asylsökande, och eftersom det är skyddsbehoven som skall avgöra kommer antalet beviljade asylansökningar att leda till att Sverige får ta emot många.
Alla utom de helt förstockade vet att när antalet invånare språngvis ökar ökar också behovet av samhällets resurser. Det är matematik. Påfrestningen på samhällets olika delar beror i hög grad på samhällets beredskap och styrka. Ett starkt stabilt samhälle med god beredskap kommer att klara omställningen. Ett redan hårt nedbantat samhälle som prioriterat för ett krig som kanske inte kommer blir ytterst sårbart inför de flyktingströmmar vi vet kommer.
Varje gång en regering prioriterat skattesänkningar framför att rusta samhället starkt, blir vi med nödvändighet mera utsatta. Det gäller genomgående inom alla samhällssektorer. Endast den med Nalle Phus hjärna inser inte att om vi vi redan har bostadsbrist kommer hundra tusen nya som har anspråk på tak över huvudet att orsaka stora problem. Har vi redan vårdköer på grund av snikna besparingskrav, blir vårdköerna knappast kortare när befolkningen språngvis ökar.
Den obevekliga sanningen är att genom politiska beslut har samhället nedrustat av ren girighet till en standard som inte ens är kapabel att svara upp mot en statisk befolkningsförändring. Att vi sedan får problem när flyende språngvis ökar befolkningsmängden kan knappast de flyende lastas för.
Gunnar Johansson