Svensk sjukvård är fortfarande ansedd som framgångsrik när det gäller att behandla olika upptäckta sjukdomar. Det ligger mycket i uttrycket att har du en tydlig diagnos finns i de allra flesta fall en behandling som svarar upp mot sjukvårdens mål. Att bota, går inte det kanske det går att uppehålla och fördröja ett sjukdomsförlopp. Är det inte möjligt återstår att lindra verkningarna av sjukdomen. Men för att allt detta skall vara möjligt krävs att en sjukdom eller ett sjukdomsförlopp upptäcks och hamnar i ”rätt låda”.
Den stora risken med vårdcentraler och akutmottagningar är att förbises en sjukdom eller om ett provsvar är felaktigt finns det nästan ingen chans till behandling. Det klassiska förloppet blir då att människan som sökte hjälp får låta sig nöja med svaret att allt är bra, medan sjukdomen utvecklas dithän att vårdbehovet blir akut livshotande. ”Det hade varit bättre om du kommit in tidigare.” Vad då tidigare? Alla undersökningar och besked har ju varit bra.
Vårdcentralerna har förutsättningar att utveckla ett system med flera läkares åsikt i besvärliga fall. Men belastningen på sjukvårdens första steg där en diagnos eller undersökningskedja påbörjas är på tok för hög. Det saknas läkare i början på vårdkedjan och de läkare som arbetar där måste vara specialister på att upptäcka sjukdomar och att remittera till rätt undersökningar.
Vårdcentralerna kan bli bra först när arbetsbelastningen är rimlig och löner och andra anställningsvillkor drar till sig rätt personal. Då först fungerar primärvården. Därför måste systemet med hyrpersonal bannlysas och privata bolag som analyserar prover förbjudas. Detta system förstör möjligheterna att bygga upp fungerande arbetslag. Och risken för bristande kommunikation äventyrar diagnosernas tillförlitlighet.
Ja, det kommer att kosta skattepengar på kort sikt. På längre sikt kommer bättre diagnosmetodik att både spara dyrbar specialistvård och minska antalet plågsamma feldiagnoser.
Gunnar Johansson