”Om nu många troende tror på ett liv efter döden, så borde de väl allesammans uppträda så som abboten i klostret i Ampleforth gjorde? När kardinal Basil Hume berättade för honom att han var döende blev abboten överlycklig för hans skull: Gratulerar! Det var strålande nyheter. Jag önskar att jag finge följa med.” (Richard Dawkins, Illusionen om Gud)
Det är föga troligt att någon kyrkoherde av idag skulle yttra sig på det viset till den gamle biskopen som ligger på sitt yttersta. Men ändå säger de att de tror på ett liv efter döden.
Hur som helst så får vi hoppas att kardinalen gick en smärtfri död till mötes. En död som vi alla önskar oss. Döden är ett av våra sista tabuområden. De flesta människor pratar inte om döden annat än när någon gått bort eller i anslutning till en skrämmande cancersjukdom. Men livets slut är ändå en del av livet och borde kunna diskuteras som ämne, där både filosofiska som personliga aspekter dryftas, och där även dödshjälp och rätten till sin egen död, är inkluderande. Svenska statens förhållande till döden måste sekulariseras och göra lagstiftningen kring döden livsåskådningsneutral.
Som vi vet drabbas tyvärr en del människor av obotliga och smärtsamma sjukdomar, som medför ett outhärdligt lidande innan döden kommer som en befriare. Vår art är den enda som inte får gå till veterinären och smärtfritt befrias från sitt lidande.
Dessvärre (år 2021) får inte de som så önskar avsluta sitt liv på ett värdigt sätt med läkarassisterat döende i Sverige, den frivilliga dödshjälpen, utan är tvungna att framleva i fruktansvärda plågor tack vare lagens oerhört stelbenta inställning. De socialkonservativa – (troende) dödshjälpsmotståndarna, hävdar ofta att livet inte får påskyndas då det är en gåva från Gud och heligt. Ämnet är så laddat att regeringen inte ens vill låta utreda frågan.
Människors tro ska inte styra hur andra människor ska leva eller dö. Vid en nylig opinionsundersökning av Novus var cirka 80 procent av befolkningen positiva eller kanske positiva till en utredning om dödshjälp. Det är hög tid att politikerna agerar i frågan.
Såväl socialdemokratiska som borgerliga socialministrar har de senaste decennierna vägrat ta i frågan om dödshjälp när den kommit upp på bordet. Man låter hellre människor ta livet av sig än att inta en barmhärtigare inställning.
”Min mor Alva Myrdal fick tre år av fruktansvärt lidande – vid fullt medvetande - tills hon slutligen avled vid 84 år ålder. Hon ville dö och var fullt klar i huvudet, men fick inte. Det fanns ingen laglig möjlighet.” Så skriver dottern Kaj Fölster i dödshjälpsdebatten, Humanisten nr 2 2021.
I samma nummer av tidningen skriver den 84 åriga specialistläkaren Elisabeth Abelin-Norell, om sitt beslut att avsluta livet. ”Jag ska avsluta mitt liv – mitt självvalda livsslut – inom kort hos Dignitas i Schweiz. Det kommer att innebära min egen genomtänkta handling. Jag får dö som en levande, livsälskande människa.” Hon avled hos Dignitas den 9 september 2020.
Wilhelm Moberg fick heller inte bestämma när han skulle dö. Han fann ingen annan utväg än att lägga stora tunga stenar i sin badrock och gå ner sig i sjön.
Respekten för människolivets ”helighet” är så stark att respekten för människans vilja och hennes lidande glöms bort.
Det ska inte behöva vara så att vi måste begå självmord, eller söka oss till andra länder i Europa, som tillåter dödshjälp – Nederländerna, Schweiz, Belgien eller Luxemburg, när vi inte kan få den här hemma.