Lalandiaaffären sätter strålkastarljuset på varje verksam politikers personliga ansvar visavi partilojaliteten. Det står i den lag som reglerar valda ledamöters ställning att varje uppdrag är personligt oavsett hur många kryss vederbörande samlat in på valdagen. Därav följer att med varje uppdrag innebär ett personligt ansvar.
Det personliga ansvaret måste gå att utkräva, inte bara på valdagen utan på de svarandes bänk i rättssalen. Den politiker som medverkar till beslut som skadar kommunen och därmed kommuninvånarna måste obevekligen kunna ställas till personligt ansvar, med de personliga konsekvenser detta innebär. Lagstiftningen måste skärpas och en författningsdomstol inrättas.
Den nuvarande lagstiftningen är klart otillräcklig. Åtalspunkten ”trolöshet mot huvudman” innebär att den svarande måste varit medveten om egen eller anknytnas vinning av sitt handlande. Otillräcklighet har inte varit skäl för lagföring men om man granskar de mest uppseendeväckande ”affärerna” inser man omedelbart att det är orimligt.
Det var i högsta grad en ministers ansvar att Vattenfall och Postverket åsamkades sådana förluster att både staten och medborgarna blev lidande. Det var ett landstingsråds handlande som åstadkom skandalen med Nya Karolinska sjukhuset. Att åtalspunkten ”trolöshet mot huvudman” inte ansågs möjlig att styrka kan inte betyda ansvarsfrihet. Vederbörandes handlande har skadat samhället och ett personligt ansvar måste utkrävas.
När det gäller Motalas potentiella skada med anledning av Lalandiaaffären måste ett liknande rättsligt ansvar vara möjligt att utkräva. Vi måste en gång för alla komma ifrån tankesättet att ansvaret för skada som politiska beslut förorsakar belastar partierna. Partierna består av enskilda människor och den eventuella skadan har orsakats av dessa enskilda människor. Därför måste ett ansvar kunna utkrävas av de människor som tror sig skyddade av partiernas oåtkomlighet.
Gunnar Johansson