Först: Sverige är ett av Europas mest glesbefolkade länder. Det är ostridigt! Vi har under decennier ”tvångsförflyttat” människor från landsbygden till södra landsdelen där den mest expansiva ekonomiska utvecklingen fanns.
Det hela var ett samhälleligt experiment som förvisso gynnade det expanderande näringslivet men som socialt blev en kostsam strukturomvandling. Det vet vi. Kostnaderna blev höga. Man flyttar inte en stor del av befolkningen utan direkta kostnader. Nå, med en expansiv ekonomi och ett högt skatteuttag klarades den svåra omställningen.
Sveriges befolkning var då cirka åtta miljoner och även om en fjärdedel förflyttades gick planen att genomföra. Sedan dess har befolkningskurvan vänt uppåt. Dels genom ökande födelsetal, dels genom inflyttning på grund av oro i omvärlden. Det gick bra det med i början. Ekonomin expanderade och skatteuttaget klarade av de fysiska kostnader som en ökande befolkning innebar.
Sedan dess har omvärlden blivit än osäkrare och flyktingströmmar har rört sig över gränserna. Detta innebär ansträngningar för mottagarländerna. Hela den sociala infrastrukturen ansträngs liksom den fysiska. Med bostäder och andra infrastrukturer.
Våra politiker skriker sig hesa för ett militärt försvar mot en fiende som förmodligen inte kommer. Det civila försvaret med resurser att tillgodose både den befolkning som är och den som med största sannolikhet kommer är det uruselt med.
Det är verkningarna av politiska beslut som gör att Sverige får oproportionerliga problem när skyddssökande väller in över gränserna. Vi var rustade men politikers girighet efter röster gjorde att landet var knappt i stånd att tillgodose den dåvarande befolkningens krav, mycket mindre de skyddssökandes.
Sparivern har förstört nyrekryteringen av vitala personalgrupper. Vi har genom utarmning knappast förmåga att klara oss själva. Mycket mindre hundratusentals skyddssökande med ännu större akuta behov. Det är inte landet som är problemet utan kortsiktigt och populistiskt tänkande politiker!
Gunnar Johansson