I staden Ententeich am Zee är mycket upp och ned. Exempelvis deras slogan: ”Slutet, Skämmigt och Stelt”. I stadshuset och dess annex sker märkliga saker. Den politiska makten företräds av personer som är lyckliga över att få bestämma och tjäna mer pengar än de någonsin skulle göra i sina vanliga arbeten. Det är en skön revansch. ”Vem behöver bra betyg, studielån och erfarenhet, när man kan bli politiker?” är deras paroll.
I andra städer bestämmer politiker VAD som ska ske, medan tjänstemännen bestämmer HUR det ska ske. VAD-frågor är ofta jobbiga, så politikerna ägnar sig hellre åt HUR-frågor. Som majoritetspolitiker kan man nämligen ha inställningen: ”Jag vet allt bättre än tjänstemännen, för jag är politiker.” Det gäller både hur undervisning bedrivs, hur detaljplan tas fram, hur äldre vårdas, hur miljöhänsyn tas och hur parker krattas.
Politikernas nycker och oklara strävanden kräver att chefen för alla tjänstemän kan stå ut med politikerna. Det löses genom att ha en chef som aldrig jobbat någon annanstans och som inte förstår att det som pågår är orimligt. Han heter Evert E Bratt och med en rejäl lön är han foglig. En så hög lön skulle han aldrig kunna få någon annanstans, och det vet han om.
Chefen behöver underchefer som ansvarar för olika områden. För att chefens liv inte ska bli ansträngt är chefen noga med att anställa underchefer som är lika chefen; konflikträdda, fogliga och lättköpta för pengar. Det är därför underchefer rekryteras internt. Precis som chefen får de en lön de aldrig skulle vara i närheten av någon annanstans. De får lova att inte ställa jobbiga krav på ordning och reda och förnuftiga beslut.
Undercheferna ägnar tillsammans med sin stab dagarna åt att rapportera, utvärdera och gissa hur framtiden ser ut. Samtidigt försöker tjänstemännen som har riktig kunskap lösa riktiga problem, men utan stöd uppifrån. Vill de fatta förnuftiga beslut kan det hända att underchefen säger nej. Det skulle störa lugnet.
Det är svårt att få kunniga tjänstemän att vilja jobba i stadshuset och dess annex. Kunniga tjänstemän vill nämligen göra ett bra arbete. Men alla ansträngningar att införa effektiva arbetssätt och professionalism motarbetas av underchefer, chefen och politiker. De vet nämligen inte vad det är – och det som är okänt är skrämmande, särskilt för den obildade.
Beslut fattas i en liten sluten krets med politiker, chefen och underchefer utanför demokratins spelregler. De företag och organisationer som kretsen vill gynna, de gynnas. Tjänstemännen skäms över hur illa det fungerar och personalomsättningen är hög. Det är de senast anställda tjänstemännen som figurerar på bild i platsannonser, för de har ännu inte börjat skämmas.
Fast stadens möjligheter är goda är utvecklingen långsammare än i omvärlden. Verksamheten i stadshuset är nämligen stel och ledarskapet amatörmässigt. Så håller det på tills medborgarna röstar fram politiker som vill ägna sig åt vad-frågor och som vill att tjänstemän ska få göra det de är bra på.