Att ett land, exempelvis Sverige, har en stark ekonomi är bra. Men om ekonomin är stark på bekostnad av befolkningens hälsa är inte ok. Folket i Sverige är staten. Då ska det finnas en bra balans mellan statsfinanser och folkets välmående. Det gör det inte i Sverige i dag. Många mår väldigt dåligt mentalt, vilket finns statistik på. Har man inte råd att gå till psykolog får man förlita sig på att hjälpen kommer från statligt håll. Tyvärr fungerar inte psykvården så bra som man förväntar sig. Det är till mångt och mycket upp till den som mår dåligt att ordna upp sitt liv själv. Jag vet för jag har sett en väldigt nära vän gå ner sig och till slut ända sitt liv på egen hand. Han fick ingen hjälp alls vare sig från arbetsgivare eller kommun.
Det finns fler människor i min omgivning som ligger på gränsen som också skulle behöva rejäla insatser. Men det kostar och de allra flesta har inte råd med såna omkostnader. Även i dessa fall är arbetsgivaren inte intresserad av att hjälpa till. Klimatet på arbetsmarknaden är väldigt hårt i dag och det hjälper inte gemene man/kvinna att media spyr ut dumheter konstant dygnet runt.
Få klarar det höga tempot på arbetsmarknaden. Många bränner ut sig tack vare att ingen hjälp finns att få vare sig från stat eller arbetsgivare. Detta är starka tecken på att samhället har misslyckats med att hålla en god balans mellan arbetstagare och arbetsgivare. Man undrar var facket står i den här frågan?
Det kostar betydligt mer att bränna ut folk än att skapa bra förutsättningar för en god arbetsmiljö. Tyvärr tänker inte aktieägare i samma banor. Det kanske är dags att se över ett väldigt förlegat system som i grunden var tänkt att gynna arbetsmarknaden men som idag snarare stjälper hela systemet. Att jobba som förtroendevald i dag ger jag inte mycket för, jag har varit ordförande i en verkstadsklubb så jag har dom erfarenheterna också. Där står man helt själv tyvärr. Facket har ingen makt idag. Arbetsgivarna har hunnit ikapp kunskapsmässigt, vilket gör att det inte går att förhandla bättre alternativ än det som står i avtalen, den så kallade stupstocken. Meningen är ju att avtalet ska vara den absolut lägsta nivån och att man därifrån sedan gör förbättringar. Men återigen tänker inte arbetsgivarna så i dag.
Nu uppdagas det dessutom att Riksrevisionen är korrumperat så då är det väl bara att kasta in handduken. En högre instans för kontroll av myndigheter finns inte i Sverige. Men de som sitter högt uppsatt i dag har ju haft en hel del tid på sig att bygga upp ett korrumperat system utan att behöva bli granskade. Man undrar vart detta slutar? Det är med viss oro man ser framtiden an. Speciellt med tanke på egna barn och kommande generationer. Det måste väl finnas någon där uppe på toppen som har sinnesnärvaro nog att dra i nödbromsen? Eller har man nått så högt att hjärnan frusit till is?