Jag konstaterar att där skiljer vi oss åt. För mig som socialdemokrat är rättvisa något helt annat.
För mig handlar rättvisa om fördelning av resurser och om vilka faktorer som styr fördelningen. För många är det rättvisa när alla får lika mycket. För mig är det inte så. För mig styrs fördelningen av behovet. När den som har störst behov får mest, då inträffar rättvisa. Det är då som storleken på den egna plånboken inte avgör om jag får tillgång till den skolgång, vård eller omsorg jag behöver. Vi har börjat titta på resursfördelningen i skolan utifrån detta synsätt.
Skolan har ett tydligt uppdrag att fungera kompensatoriskt. Vad innebär då det?
Låt mig ge ett exempel – i dag har vi mycket kunskaper om hur bla föräldrarnas situation och bakgrund slår igenom i elevernas resultat i skolan. Vi ser också hur skolan riskerar att förstärka den ojämlikheten. Eftersom vi inte tycker att det är rättvist blir den viktigaste uppgiften för verksamheten att kompensera för detta. Alla barn och ungdomar ska få samma möjligheter att nå kunskapsmålen. Om det ska fungera måste olika typer av resurser i skolan fördelas efter behov. Det innebär att vissa elever måste få mer resurser än andra. Det är i allra högsta grad rättvisa för mig.
I nästa steg måste politiken ta konsekvenserna genom att fördela de ekonomiska resurserna efter behov. I Bildningsnämnden presenterar vi nu ett sådant arbete. Vi startar med förskolan. Vi tittar bland annat på faktorer som områdets socioekonomiska förutsättningar, barnens ålder, barn med annat modersmål, lokalerna och utemiljöns utformning och så vidare. I det första skedet innebär det att vi förstärker med personal där behoven är störst. Självklart genomförs arbetet i nära samverkan med förskolecheferna. Innan vi går vidare kommer en utvärdering att göras.