Det var en gång …
Så börjar alla sagor, men det här är ingen saga utan en bild rakt från verkligheten. Det fanns en tid då tangentbordet var min vän, och då bokstäverna blev ord utan att tveka. Det var då som det förargliga röda strecket under orden var sällsynt och orden som flög till tangenterna kom automatiskt och fogade sig på sina rätta platser. Men så, omärkligt började de röda strecken bli flera. Och de ord som villigt lät sig passas in försvann någonstans mellan viljan och tangenterna. De fanns men tog tid på sig. Det blev att sitta overksam i väntan på att meningen skulle bli fullständig.
Tangentbordet var inte längre min vän, skrivandet inte längre min glädje.
Åldern kommer till alla som får leva tillräckligt länge. Andra får avsluta sin tillvaro innan förtviningen visat sig. Andra, som min bästa vän, försvinner bakom minnesskynket innan kroppen är mogen. I så måtto är livet orättvist. Men att bli gammal och bli varse dess begränsningar är rättvist. Att spjärna emot är precis lika verkningsfullt som när Asator skulle brottas med Utgårdslokes gamla fostermor. Här hjälpte varken styrkebälte eller asagudens vrede. Ju mer han ansträngde sig, desto starkare blev motståndet och till slut fick han se sig slagen. Förklaringen var enkel nog. Utgårdslokes fostermor var helt enkelt åldern och mot den är allt maktlöst.
Det finns en glädje och det är att se nya skribenter ta plats och med sina vassa pennor sticka hål på makthavarnas skrytballonger. Det är en fröjd att se hur de maskeringsskynken som skulle dölja makthavarnas verkliga avsikter blir slitet i bitar av unga orädda och duktiga skribenter.
Ingen har tolkat känslan bättre än Mikael Wiehe när han sjunger ”när våra röster tystnar och våra steg blir tunga, skall nya röster sjunga ...”
Det är den största glädjen, att kampen för ett mänskligt och solidariskt samhälle fortsätter. Långt efter att vi har helt tystnat kommer nya unga att fortsätta. Kan det någonsin bli bättre?
Gunnar Johansson