År 2016 var året då Donald Trump vann presidentvalet i USA. År 2016 var då Storbritannien visade tummen ner för EU. Ett minst sagt omtumlande år för världen.
Men någonting som slår mig är: hur kan det ha varit år 2016 och den svenska sjukvården fortfarande tar 10 timmar på sig i akutmottagningen? Hur kan det ta 6 månader att hitta ett fel i en människokropp?
Jag förstår att det finns system, teknik och att många personer skall samverka. Men samtidigt känner jag att alla vi patienter som har försämrad livskvalité och sällan prioriteras inom vården. Vad händer med oss? 10 timmar är en lång tid. 10 timmar i en sal på sjukhuset, och aldrig veta när de kommer hjälpa mig känns som 100 år. Det har tagit nästan 7 månader för mina läkare att hitta vad som orsakar de problem jag har. Varför gör ingen någonting?
Jag är övertygad om att jag inte är den enda personen i denna position, och till er som känner igen er så vill jag säga att jag känner med er. Jag vet hur det är att vrida sig 3 timmar i sängen av smärta. Att inte kunna äta sin favoritmat utan konsekvenser. Att behöva vila direkt efter minsta ansträngning. Jag är ändå en relativt tålig person. Men det fungerar inte i längden.
Tänk när ett litet barn sitter där och gråter av smärta, eller när någon anhörig till just dig drabbas.
År 2016 kan världen behandla cancer, men i de svenska sjukhusen tar det 7 månader att diagnostisera en ung vuxen. Jag säger inte att en läkares yrke är lätt, och jag förstår att utredning tar tid. Men 7 månader … under den tiden har jag hunnit flytta 2 gånger, skrivit 5 tentamen och hunnit till planeten Mars ungefär.
Vad gör jag för fel så att vården inte prioriterar mig? Förklara gärna detta för mig, den som känner att den vet mer än jag.
Caroline