Tack för din omtanke, du unga blonda tjej i liten bil som den 28/7 kl 18:15 vevade ner rutan och frågade mig ”Går det bra?”.
Jag hade trampat snett vid hög trottoarkant (gående från Williams Båtvarv mot gamla viadukten vid S:a Allén) och ramlat handlöst i gatan, varvid jag slog i min (redan onda) artros-axel och artros-knä rejält.
Ingen av de i bilarna väntande från två håll visade något som helst intresse av att fråga eller hjälpa utom du som kom sist och svängde av mot Williams Båtvarv. Tack! Det värmde!
Var är mina medmänniskor i den stad som jag vuxit upp i och blivit pensionär i? Min stad Motala, som jag alltid älskat så högt. Var finns medmänskligheten?