Jag får ofta höra att: ”Anhöriga en viktig del i vården!”. Ja det kan ni hoppa upp och sätta er på. Detta eftersom många vårdinstanser brister stort i att ge sina patienter rätt vård utifrån individens behov, önskemål och förutsättningar.
Som anhörig till en närstående med en personlighetsproblematik har jag sett hur vården befinner sig miltals ifrån att ha en kompetens som svarar för vad det innebär att möta patienter med bokstavskombinationer. Samtidigt tycker Vården ofta att man som anhörig lägger sig i och missunnar sin närstående att stå på egna ben.
Jag föreslår tydliga och raka rör. Hur svårt kan det vara, eller varför inte ta kontakt med den vårdaktör som säger sig sitta inne med hur hjärnan fungerar när det blir kortslutning. Istället för att be sin patient att ringa runt för att få rätt hjälp?
Jag inser att denna vårdaktör möjligen kan ha fullt upp med att ta hand om alla människor som mår dåligt i brist på rätt stöd och hjälp på grund, då det brister överallt när det kommer till Sveriges välfärd.
Att självmorden ökar är därför inte heller konstigt.
Och det är då jag som anhörig får nog och får kliva in med buller och brak för att vården beter sig så bristfälligt, medans min närstående mår sämre och behöver ytterligare vård, då det dykt upp fler problem på vägen orsakade av vården själva. Snacka om att slösa på resurser, då det är många som slåss om platserna till ett bättre mående i Sveriges hårda klimat.
Mobilen går varm då jag som anhörig får ringa runt kors och tvärs, skicka mejl hit och dit och lägga hur mycket kraft, energi och tid som helst på att reda ut vem och vad det är som har felat. Och visst uppfattas jag då som en jobbig anhörig! Men vem bryr sig? Jag har tröttnat på att vara vårdkoordinator åt mina närstående. Det är inte mitt jobb eller mitt ansvar att ta vid där samhället brister. Så skärpning!