I den senaste tidens förhandlingar om att få till en ny regering har en del ganska uppseendeväckande nyheter kommit fram, även om förhandlingarna mellan S och mittenpartierna inte gick i lås.
Att Liberalerna utsåg frågan om slopad värnskatt till den viktigaste (enligt Björklunds utsago innan förhandlingarna började) är inte så förvånande. Värnskatt är alltså de fem procent extra skatt de med en beskattningsbar inkomst på över 703 000 kronor per år betalar, det vill säga de med de allra högsta inkomsterna. Liberalerna har aldrig intresserat sig för att underlätta för de i samhället som har det sämst (arbetslösa, sjuka, pensionärer med låga pensioner och så vidare).
Desto mer förvånande är det att Socialdemokraterna var villiga att gå med på detta som skulle kosta statskassan 6,5 miljarder om året samtidigt som till exempel många pensionärer har det mycket kärvt ekonomiskt. Att S vill gynna de med så pass höga inkomster samtidigt som klyftorna i samhället ökat under S regeringsinnehav, och samtidigt som man ideligen kritiserat de jobbskatteavdrag som tidigare regeringar infört (men som man inte vågat plocka bort) är uppseendeväckande.
Andra löften S helt plötsligt var villiga att tumma på är rätten till familjeåterföring trots allt tal om skärpt migrationspolitik före valet och nu börjar Löfven även antyda att arbetsrätten behöver ses över. Ivern att klamra sig kvar som statsminister tycks gå före idealen som man så dyrt och heligt argumenterat för före valet. Att försämra arbetsrätten skapar otrygghet har det alltid hetat från S – tills nu.
Låt oss hoppas att verkligheten hinner ifatt Löfven så att han förstår att S av många av sina väljare ses som ett parti till vänster och inte ett mittenparti, hur gärna Löfven än vill transformera partiet till det.
Björn A