Insändaren ”En besvikelse efter en annan”, inskickad av Matte64, MVT den 19 mars.
Det borde vara känt för alla och en var att vi lever i en demokrati med alla dess för- och nackdelar. Den representativa demokratin på lokalnivå, i det här fallet barn- och utbildningsnämnden, ger direktiv om inriktning på skolpolitiken och fattar beslut som ska effektueras av tjänstemannaorganisationen – skolförvaltningen. Det är alltså politiken som ska rosas eller risas för det som sedan verkställs av förvaltningen.
Att Thomas Klüft som sektorchef är den drivande i sammanhanget är naturligt och ska så vara. Han gör förhoppningsvis vad han har fått order om av Barn- och utbildningsnämnden. Om det finns åsikter om detta så är det barn- och utbildningsnämnden som ska höras och stå till svars. Inte enskild tjänsteman.
Sedan är det inte långsökt att kravmaskinen föräldrar som ju har så mycket att självförverkliga kanske har ett litet ansvar för sina avkommors framtid.
Rättighetsbegreppet används med förtjusning medan skyldigheter lyser med sin frånvaro. Många exempel finns där föräldrar betraktar det som samhällets ansvar att uppfostra deras barn. Läxläsning och stöd hemma betraktas som närmast oförskämda krav från samhällets sida. Vore det kanske lite klädsamt att fundera över föräldrarollen?
Skolan ska dana nya medborgare och förhoppningsvis leverera kunskaper på ett pedagogiskt och inspirerande sätt. Men det ålderdomliga begreppet uppfostran är nog något som trots allt borde falla på föräldraskapet. Med den fördelningen skulle lärarkollektivet få ägna sig åt de uppgifter som de är anställda för.
Skjut på rätt personer men akta samtidigt din egen fot.