Jag är uppfödd i ett helt vanligt hem på 50-och 60-talet och fått lära mig att göra rätt för mig och att man drar försorg om sig själv.
Jag har varit anställd i staten och i det privata näringslivet och aldrig kunnat – eller velat – undandra mig gällande beskattning.
Alltför höga skatter ska bekämpas politiskt, men fifflar med deklarationen får andra göra efter eget samvete.
Gunnar Johansson tilldelar mig anonyma "meningsfränder", men det är inga som jag känner ingår i min vänkrets. Jag har inte tagit emot eller sökt bidrag med undantag för de vansinniga räntebidragen på 80-talet. Jag har
däremot betalat min skatt i 45 år och bidragit till dem som behövt mitt och andras stöd.
Kom ihåg att staten egentligen inte har egna pengar utan bara omfördelar den enes pengar till den andre och till gemensamma behov.
Astrid Lindgren fick ett år betala 103 procent i skatt ( och flera år mellan 90-100 procent) på sin inkomst och (stenhusägaren) Gunnar Sträng hävdade att detta var helt korrekt och att det bara var för att hon var lärarinna som hon ingenting begrep. Sade den lantarbetare som blev finansminister.
Jag har alltid hävdat att ett samhälle som inte låter sina medborgare behålla hälften av sina inkomster inte kan hävdas vila på moralisk grund – och det kommer att vara min uppfattning allt framöver.
Men de allt för höga skatterna ska bekämpas politiskt.