Ett dygn senare åkte jag till US i Linköping. Där magnetröntgades omedelbart mitt huvud. Jag blev därefter omgående inlagd på grund av hjärnblödning.
Ett år senare drabbades jag av svåra ryggsmärtor som spred sig ned i benen. Plötsligt kunde jag inte gå. Ny transport till LiM. Liksom förra gången sågs inte min åkomma som akut. Ännu en Panodilkur ordinerades och hemfärd via taxi på egen bekostnad.
Ny resa till US i Linköping en dag senare. Så småningom konstaterades där via magnetröntgen att jag led av spinal stenos, en nerv i ryggraden hade klart och tydligt hamnat i kläm.
Magnetröntgen finns vid LiM och om den använts hade rätt diagnos med lätthet kunnat ställas i båda dessa fall. I det första fallet utsattes jag för livsfara.
Varför har jag då inte begärt skadestånd? När man plötsligt blir ur stånd att försvara sig själv kommer sådant i andra hand och även långt senare söker man bara förtränga vad man upplevt.
Det värsta är vissheten att, om man tillhör LiM:s upptagningsområde, så kommer man även nästa gång ödet drabbar en att i första hand transporteras till dit.
Jag förmodar att de flesta känner till det folkliga namnet på LiM (Panodilcentralen).