Många ungdomar i Sverige ger sig ut som backpackers i världen för att se något annat och lära sig hur människor lever i andra världsdelar. De jobbar något år efter gymnasiet och ger sig sedan ut runt vårt jordklot. Så gjorde barnbarnet Viktoria och kamraten Linnea från Motala i början av oktober.
Vi följde deras resrutt via Skype och kunde tala med dem ibland. De skulle slutligen till Filippinerna och sedan vidare till Vietnam.
Ett meddelande kom den 6 november, då de berättade att de evakuerats till ett hotell på läsidan av ön Boracy i Filippinerna inför den väntade tyfonen. Läsida på en ö platt som Skåne, fanns det verkligen en säker plats där? undrade vi.
Tyfonen drog in över Tacloban, vidare till Leyte och sedan rakt över till Boracay. Någon sömn att tala om blev det inte för oss oroliga anhöriga. På lördagen kom beskedet att de hade överlevt. De hade befunnit sig precis i stormens öga, vilket betydde något lugnare just där än bara 200 meter därifrån. Det är tydligen så ögat i en storm fungerar. De såg träd och hustak flyga omkring i luften.
Dagen efter kunde de ge sig ut och beskåda förödelsen. På olika sätt kunde de så småningom ta sig till Manilla, sova i kaoset på flygplatsen och vidare därifrån till Bangkok, där de också fick sova på flygplatsen.
Inga hotell fanns att uppbringa, men de klagade inte. De kan ju åka åka hem till tryggheten i Sverige. När de intervjuades av radion på flygplatsen i Bangkok, då först förstod de vidden av hela katastrofen. All kommunikation hade ju varit utslagen.
När vi hemma ser förödelsen på denna ögrupp, så är det helt ofattbart. Ett folk som i princip förlorat allt på vissa öar behöver vår hjälp! Vi och övriga världen ställer nu upp och pengar strömmar in till hjälporganisationerna. Det värmer i hjärtat att se att humanismen och att omtanken om andra lever. Kanske kan vi köpa litet färre julklappar – för åtminstone en miljard mindre i år?