När jag häromdagen besökte min gamla hemby Borensberg där jag bodde i 33 år så fann jag att det hade hänt en del saker. Nämligen att den cykelväg utmed Skänningevägen i Korsbäcksområdet äntligen efter cirka 20 år (är osäker på åren här) har börjat anläggas. En sträcka på en knapp kilometer som jag började kämpa för på 1990-talet när jag bodde vid utfarten från Björkvägen. Nu skrivs det om en cykelväg runt Vättern! Hoppla! I Borensberg är de berörda säkert glada för denna kilometer cykelväg.
En ganska farlig sträcka ner till gamla stationshuset. Men nu äntligen blir denna väg lite säkrare för cyklister och gångtrafikanter. Jag som cyklist på denna väg under många år har upplevt en del tillbud. Några gånger blivit trängd ner i diket när lastbilar med släp får möten och ska fram där för vidare färd mot Tjällmo. Detta bör nu vara ett minne blott.
En annan sak som gladde mig var att jag såg att det hade satts upp skyltar som vädjade till de ryttarkaravaner som förstörde stigarna i skogen mittemot mitt dåvarande hus. Nämligen fritidshus-området Strandbaden. Där jag för 10-15 år sedan genom samtal och insändare försökte få ett slut på denna otillåtna ridning på annans mark som gjorde stigarna farliga och otrivsamma att gå på. I alla fall höst och vår när marken blev söndertrampad av hästhovar. Plus all hästskit som man fick se upp för när man gick där.
Detta fick jag mycket ”skit” för i några anonyma insändare. De fega personer som då uttryckte sitt hat mot mig borde nu uppleva eftertankens kranka blekhet. Under mina år där (33 st) var jag ägare till tre hundar. Det blev tusentals promenader både i skogen och runt stugområdet. Fick då många vänner som jag stannade och pratade med. Flera av dom har jag fortfarande kontakt med via telefon och E-post.