Lyssnade till Fil. dr Bella Nylunds mycket intressanta förläsning i samband med Föreningen Nordens årsmöte. Temat var ”Jag minns mitt Helsingfors” en inblick i krigets helvete och finnarnas tappra kamp mot en övermäktig fiendes våldtäkt av en liten nation.
I det efterföljande samtalet mellan föreläsare och auditorium berördes frågan hur man i dagens Finland ser på svenskarnas dåtida agerande. Finlands sak var ju ”vår” stoltserade Sverige. Tyvärr bara storvulen tom retorik.
Sveriges agerande och attityd mot Finland och Norge under andra världskriget är en nationell skamfläck. Men vad har vi som nation lärt? I vart fall inte att anamma Musketörernas valspråk ”En för alla, alla för en”. Snarare var och en ska och bör sköta sitt.
Nu har en ny sida av den svenska nationalkaraktären blottats.
Politiska majoriteten avfärdar Natomedlemskap. Men med ursvensk logik förväntar sig ”di svenske” att Nato ställer upp till Sveriges försvar om och när angrepp sker. Om och när den Ryska Björnen går ur idet. Jag förstår om Natoländerna leende i mjugg, säger ”no way...”. Förstår också att svenskt försvar (”veckoinsatsen”) gisslas av Björnens/Putins propagandagäng.
Vi har de politiker vi förtjänar ”When will they ever learn”?