Vi har alla tänkt samma frågor. Vad vill vi göra med vårt liv? Vad kan vi göra? Men är det verkligen två relevanta frågor? Borde vi inte tänka på vad vi vill och kan göra just nu? Borde inte nuet vara viktigare än framtiden? Livet i sig är väl ändå det viktigaste?
Jag vet inte vad jag vill göra i framtiden, men vet jag vad jag vill göra nu? Ja – jag vill ha ett fast jobb och stå på egna ben igen. Är det inte något jag vill i framtiden också? Jo. Men jag måste fokusera på nuet. Men vad ska jag jobba med nu? Just nu vikarierar jag på förskola. Det är roligt men jag känner att jag vill ha något mer fysiskt krävande, eller nej – jag behöver det. Fast jag trivs ju också ... Energin kunde jag
bränna på gym. Fast jag hatar ju att gymma, och det funkar nog inte … Jag trivs med ett lugnt jobb … Men ändå inte.
Åh, dessa tankar förvirrar min hjärna och skapar ångest och stress. Jag vill jobba med något mer krävande, men jag gillar att göra det jag gör nu också. Men för att kunna jobba med det i framtiden måste jag studera, och det kan jag ju inte. Men om jag fick välja vad som helst? Nej, vad jag än svarar kommer jag att tillägga: ”Men jag kan inte/det är omöjligt.”
Men egentligen är det bara stressen som talar. En stress skapad av påtryckningar om en bättre framtid.
”Jag vill bli författare eller fotograf – men jag kan inte fota manuellt.” Det brukar jag svara på folks frågor om min framtid. Nej, men ett steg i den riktningen är väl att lära sig? Men då blir jag lat. Fast lat är ett annat ord för omotiverad och orkeslös. Varför är jag då omotiverad? Jo, för jag är stressad över framtiden. Stressad över nuet på grund av att det påverkar en framtid som skulle kunna vara bättre.
Tänk om framtiden inte finns längre? Då har vi missat att leva i nuet genom att fokusera på en framtid som aldrig kom. Det i sig vore en stor tragedi. Men om man inte är nöjd med nuet, eller vet hur man ska rätta till det – hur gör man då?
Ja hur gör man då? Det undrar jag varje dag. Hur ska jag göra för att bli nöjd med mitt liv? Jag granskar mig själv utifrån. Jag inser plötsligt att det finns många fel i mitt tänkande. ”Jag är ful och tjock”, ”Jag är oduglig”, ”Jag kommer aldrig lära mig allt det jag vill så lika bra att strunta i det”, ”Vad kommer andra att tycka?”, ”Varför jag?”… Det finns hundra onödiga frågor som stoppar våra drömmar, våra drömmar om ett lyckligare liv.
Så mycket saker jag vill göra så det bubblar inom mig. Men rädslan för att misslyckas och slösa tid på något som inte gynnar min framtid är så otroligt stor. En rädsla som inte borde finnas. En rädsla av stress. Innerst inne vet jag att jag borde strunta i all denna stress och press om framtiden. Jag borde njuta av nuet mer. Men hur mycket jag än kommer till insikt om detta här där jag sitter och skriver så vet jag … att så fort jag avslutar detta filosofiska skrivande, kommer jag falla tillbaka i samma gamla mönster av ångest och stress inför framtiden. Något jag inte borde ha men ändå fortfarande håller fast inom mig. Vilket egentligen är helt fel.