Den här veckan skulle jag annars kunnat skriva om att det var Fettisdagen. Filosoferat kring varför det helt plötsligt blivit populärt med semlor i alla dess former.
Det var en populär dag. Flera på redaktionen ville ha tisdagen som sin krönikedag.
Annars kunde jag skriva om Internationella pannkaksdagen som också inföll i tisdags. Semlor och pannkakor på samma dag kan ju ses som aningen mättande om man känner sig hågad att fira båda dessa på samma dag. En rejält kaloristinn dag.
Igår kunde man fira Askonsdagen eller Fotens dag. Askonsdagen är första dagen i fastan. Välbehövlig kan tänkas. Efter alla semlor och pannkakor.
Fotens dag är lite mera oklar. Ett fotbad. Fotmassage eller lite fotvård. Ett nytt nagellack. Fötterna gör ju ett bra jobb varenda dag så de är verkligen värda att firas kan jag tycka.
På fredag är det Världsdagen för social rättvisa. En dag med lite tyngd. Instiftad av FN. Men för att väga upp allvaret firas även Slarvighetens dag samma dag. Kanske man kan låta bli att diska då?
Hade min krönika legat på lördag hade jag kunnat skriva om att det är Internationella modersmålsdagen. Instiftad av UNESCO.
På söndag firar vi Alla scouters dag. Åh, då hade jag kunnat skriva om den obehagliga upplevelsen då jag som liten tvingades iväg på någon barnverksamhet som anordnades. Jag var fem år och kände ingen där. Grät och kom aldrig tillbaka dit. Friluftslivet har jag hittat till på annat sätt.
Internationella brottsofferdagen firas samma dag. Inte en dag man firar med ballonger och tårta kanske.
Men just idag är det tomt i kalendern. Jag hoppas att jag har fel, men i skrivande stund känns det lite oroande. En överhängande risk att jag firar Förkylningens dag.
Som sagt. Jag hoppas att jag har fel.