Ärligt talat

Arbetsintervjun är en besynnerlig rit.

Foto: Anders Törnström

Krönika2015-10-19 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Kulmen av mänsklig ångest i ett modernt samhälle måste inträffa under arbetsintervjun. Inte för att det är en ovanligt utsatt situation, utan för att vi tvingas bortse från en av få allmänt accepterade dygder: ärlighet.

Hela livet har lögnen varit något fult. Att ljuga är att fuska, att förändra verkligheten utan att faktiskt förtjäna det. Många är vi nog, som vuxit upp och levt med målet att ändå vara någorlunda ärliga. Inte okänsliga, eller osympatiska, men ärliga. Så inleds det respektabla livet med två personer som desperat försöker tro på varandras lögner.

"Vilken är din svagaste egenskap?"

Förutom att jag är ledsen ganska ofta? Eller förutom att jag har ibland har svårt att se poängen med någonting. Om någon miljard år har solen brunnit upp, min oförmåga att förhindra det är väl en rätt så svag egenskap. Jag är också oerhört dålig på att sköta om mina relationer med människor.

"Varför vill du jobba här?"

För jag är ganska dålig på andra saker. Sen så är det kul med pengar. Jag vill kunna köpa en pizza då och då utan att få dåligt samvete.

"Var ser du dig själv om fem år?"

Förhoppningsvis mår jag bra då, det vore trevligt.

Det är en bisarr situation. Inte konstigt att man känner sig obekväm. Se någon rakt i ögonen och ljug, tänk den som fick lära sig det tidigt. I en samtid där alla desperat försöker hålla skenet uppe förundras jag av hur lite plats självinsikten får. Cheferna förväntar sig inget rakt svar, den arbetssökande förväntar sig inga viktiga frågor.

"Din sämsta egenskap?"

Ibland är jag lite för engagerad i mitt arbete, jag lovar.

Slentrianmässigt snurrar jorden på.

Läs mer om