Längs vägen där jag vandrar till jobbet går jag förbi ett bestånd av aspträd. Jag gillar aspar. Även om många naturvårdare har bekymmer med dem. Då omtalas de mest som sly.
Asparnas stammar är släta att ta på. De är nästintill grå men med en dragning åt det ljusmilda gröna.
Där grenar har sågas av har de ögon. Tydliga ögon med pupiller och ögonlock.
Om grenarna inte har sågats av alldeles intill stammen så har de bjälkar rätt in i ögats iris.
Det får mig att misstänka att asparna kan se både grandet i grannens öga och bjälken i sitt eget. Eller också är de helblinda.
Darra som ett asplöv, säger man. Står de där och är rädda och skrämda och väntar på att någon när som helst ska komma och hugga ner dem. Folk tycks ja ha en benägenhet att hugga ner träd. Någon köper en tomt. Raskt ner med varenda träd. Bygga hus. Ha en rak och fyrkantig gräsmatta framför huset. Och altan. Inget sus från vackert rasslande aspar inte. Inga röda rönnbär. Knappt ens att gamla syrener får godkänt.
Asparnas blad är sådana att man skulle vilja samla på dem. Det gjorde jag som barn. Och ibland nu med förresten.
Asparnas blad är stadiga ungefär som ett fast handslag kan vara. De är runda med vågade kanter. Till hösten, snart, kommer de att anta de mest sprakande färger. Ett enda löv kan ikläda sig såväl rött som gult, orange som brunt som grönt och mer därtill. Asparnas blad är bra på att hålla vattendroppar. Dropparna kan fungera som förstoringlas in mot bladens nerver.
När det regnar och känns segt att gå till jobbet så tänker jag på mina aspar. Om det bara regnar lite så händer det att tårar trillar från aparnas ögon och rinner ner längs stammen. Om det ösregnar blir stammarna strax alldeles blanka, lysande mörkgröna. Då händer det att jag stryker med handen över dem, doftar på dem. Ibland fäller en asp nästan alla sina blad samtidigt. Jag står i guldregnet.
carola.hilden@mvt.se