Bilar man minns del ll

Skulle man inte ta och skaffa sig ett bilprojekt? En bil som det kunde skruvas på och med under årets mörka månader och sedan när vårsolen börjar leka med de heldragna linjerna på asfalten, ta ut objektet och göra den DÄR premiärturen med pollen i näsan och solsken i blick. En nostalgibil från förr. Då en bil var en bil och man kunde känna doften av bensin och olja och det säkraste som fanns att spänna fast sig i var en ynklig liten rem i framsätet. Platt vindruta och bensintanken ett par decimeter framför knäna. Den enda värme som fanns var i form av en bensindriven Ebersprächer och som glödtände tio gånger av åtta och osade så man blev tvungen att nästan slänga sig ur kupén i farten för att inte förgiftas. Fullständigt livsfarligt. Det som ligger nära mig är i så fall en folkabubbla. Hur skulle det förresten vara att köra en sådan idag? Ägde just en på sjuttiotalet. En VW 1962. Den tog mig mellan hembygden och Uppsala många långa gånger. En del gånger längre än andra. Som under en vinter när det var så förbenat kallt på väg norrut att jag fick stanna i Furuvik för att gå ut och värma mig med en åkarbrasa. Värmepaketet i den bilen var av det lamare slaget när Kung Bore slog till. Det räckte med Uppsalavintrar på grader kring nollan och fukt. Man såg inte ett smack genom vindrutan. Motorns fläktkylning skulle värma kupén samt hålla framrutan imfri. Det gick inte alls. En kompis som jag läste med på universitetet envisades med att låna min bil när han skulle köra upp för körkort. Jag bedyrade honom att det inte skulle fungera, en småsnål vinterdag med blöta i luften och ett par minusgrader. Men han var rent belgiskt (han kom därifrån) envis och tvingade till sig min bil och det gick naturligtvis helt åt skogen med uppkörningen. Bilen immade igen totalt. Efter väl avslutad och fullständigt katastrofal runda på sta’n skrev den vid det laget ilskne inspektören i protokollet: ”det GÅR inte att köra upp i en igloo”!