Men det var inte lika vackert, vildvuxet och skogigt som när Musse Pigg och Pluto ger sig ut för att hugga sin gran som sedan visar sig innehålla Piff och Puff. Nej, det här var realistiskt, regnruggigt och snöfritt med en vrålande motorväg som ljudfond. Det var ett fält strax utanför staden och i ärlighetens namn fanns det fruktansvärt många fula granar. Att ta in ett stort träd i vardagsrummet, hänga ljus runt om och kulor på varenda gren. Det är med förnuft tänkt en märklig tradition. Men jag gillar verkligen det där stickiga trädet och kan uppskatta jakten på den perfekta granen.
Och nog fick vi leta bland raderna. De hade två toppar, ingen topp alls, saknade grenar upp till eller nertill. Det var granar som helt missförstått att raka grenvinklar är så fel. Att det saknas grenar på en hel halva kan vara bra för de som har trångt men är egentligen något man bara skämtar om då alla vill ha en jämnvuxen gran. Andra hade redan som planta stuckits rakt ner i växtextraktet och skjutit i höjden och blivit omöjlig för vilket normalt innertak som helst.
Men när vi trodde att hoppet var ute stod den plötsligt där. Den släppte inte in mycket ljus mellan grenarna och liknade vid första anblicken mer en buske än ett träd.
Men vi gav den tid. Gick runt från olika vinklar. Petade bort några långa grässtrån som lagt sig på grenarna. Kände lite på barren. Skulle du vara rätt för oss? Trivas i vår lägenhet?
När det vita nätet klipptes upp och granen återigen fick fritt spelrum kunde vi konstatera dess enorma bredd. Ett imponerande grenspann långt ifrån anpassat för en tvårumslägenhet. Samtidigt kände vi hur den snabbt fann sig till ro och med glitter och kulor blev den rent av pampig.
Varje gång vi nu tänder ljusen och den sprider sin skönhet genom rummet tänker vi: Vi kunde inte ha hittat en bättre julgran.