Jag läser i snitt ut två böcker om året. Det är otroligt lite, ingen tvekan om den saken. Jag har så fruktansvärt dåligt tålamod, särskilt när det kommer till böcker. En bok måste fånga min uppmärksamhet redan i första kapitlet, annars kan den tacka för sig. Men plötsligt händer det, plötsligt hittar man den där boken som är svår att lägga ifrån sig. Man vill bara läsa mer och mer. Och det är vad som precis har hänt.
För några år sedan läste jag boken "Såld" av Vera Efron. Den handlar om 17-åriga Natasja som kidnappas och säljs som sexslav till Ryssland, Baltikum och senare Sverige. Jag har aldrig nånsin blivit så berörd av något jag läst som just den här sanna historien. Jag minns att jag blev både förbannad, ledsen och enormt äcklad, samtidigt som jag insåg att Natasjas berättelse inte är unik. Att barn och unga tjejer dagligen tvingas sälja sina kroppar mot sin vilja, är det svårt att finna ord för. Det är så omänskligt att det knappt går att ta in.
Under de här åren, sedan jag läste boken, har jag titt som tätt tänkt på den. Den har liksom satt sig fast. Jag har flera gånger funderat på hur det gick för Natasja, som dessutom var lika gammal som jag (kanske har det sammanträffandet gjort att boken berört mig extra mycket). Lever hon? Och i så fall, hur? Hur klarar man att fortsätta leva efter att ha våldtagits 10-20 gånger varje dag? (Usch, jag blir upprörd bara jag nämner det!).
Hur som helst. För ett par veckor sedan fick jag en enorm läslust igen och gick därför till bokhandeln. Jag hade ingen aning om vad jag var ute efter. Ögonen for över hylla efter hylla i butiken. Plötsligt stannade jag upp, tog ut en bok och där var den; uppföljningen av "Såld". Det låter kanske överdrivet, men jag trodde knappt att det var sant. Äntligen skulle jag få svar på det som jag gått och funderat på under flera år. Boken heter "Nästan fri". Den tog mig två veckor att läsa. Även den berörde mig enormt. Och precis som "Såld" har den etsat sig fast inom mig.