Det är mycket som blir grått med tiden. Inte bara håret. Åsikterna blir grå också. Med grå menar jag då inte nödvändigtvis trista, utan jag menar att det inte är så mycket svart eller vitt längre.
Jag minns ju hur det kunde vara som ung, uppstudsig skribent där i 20-25-årsåldern. Såg man något i svart ville man kanske inte se så mycket vitt i det. Och när allt var vitt kanske man inte alltid såg det svarta.
I gråzonerna är man numera, och jag antar att det handlar om mognad. Man har levt tillräckligt länge för att förstå att det finns fler än en sida av myntet. Ofta är en fråga komplex och det finns flera sätt att se på saken.
Det är nyanser det handlar om och tar man sig tid att se dem blir allting mycket mer intressant. När man sätter in saker i de stora sammanhangen.
Samtidigt behövs de brutala, hårdvinklade sätten att se på saker och där har unga människor ett försteg. De har liksom sitt driv att göra en sorts revolution mot de äldre generationerna. De tror på sitt fullt ut och det är det som skakar om. Jag kan se det där i nya färska skribenter som kommer till bladen, angelägna om att basunera ut sina heta åsikter.
Ta vara på den passionen, säger jag, för de grå nyanserna kommer så småningom. Jag lovar.
Sedan hoppas jag ändå att ett resonerande sätt att se på saker också kan flytta berg. Det är ändå så samhällsdebatten ska föras också. Både de ungas svart eller vitt och de medelålders och äldres gråzoner behövs.
Jag hörde på Karlavagnen härom kvällen och brukar alltid hänga kvar vid radion när det är intressanta ämnen. Denna gång handlade det om livsvisdomar.
En av de första som sades var att "du ska behandla andra som du själv vill bli behandlad". Förr i tiden levde jag mycket efter den, men med åren har jag insett att det inte är en bra visdom. Speciellt om man är lite udda och annorlunda i sitt sätt att leva. Några bakslag har den devisen gett, jag kan utveckla över en öl någon gång.
Nej, visdomen borde ändras till att "du ska behandla andra som de vill bli behandlade". Det fungerar mycket bättre.