Varje gång det är dags för ett träningspass måste jag tvinga mig själv till det, annars finns risken att någon fiffig ursäkt sätter sig i vägen.
Promenader gillar jag, men inte nu när det är så isigt. Då får man gå som en stel pinne för att inte halka.
Men för en månad sedan skaffade jag ett träningskort. Vi är fyra personer som packar väskan och tillsammans åker till gymmet två till tre gånger i veckan. Det är verkligen till stor hjälp att var fler än att ensam försöka ha disciplin på sig själv. Söndagar är det 45 minuter spinning som gäller – ett pass som jag varje gång tror kommer att bli det sista. Det är så fruktansvärt jobbigt. Jag svettas som en gris och flåsar som en buffel. Första gången körde jag så hårt att jag vara nära på att kräkas på personen framför...
Egentligen hatar jag att cykla. Efter två Tjejvättern-rundor fick jag nog. Nä, sånt är inget för mig. När det blåser blir jag förbannad på cykeln (för det är ju cykelns fel att det blåser) och nästan svär och spottar på den. När det regnar blir man bara kall och blöt, så tjusningen – om det nu finns nån – försvinner helt.
Men hur kan jag då gilla att köra spinning, där man cyklar på samma ställe hela tiden och dessutom inomhus? Jo, därför att man just är inomhus. Det finns ingen blåst eller regn, inga hål i gatan eller bilar man måste se upp för. Man kan trampa på och bara fokusera på att bli svettig. Dessutom behöver man inte vara rädd för att slå omkull. Det finns heller ingen risk att glömma cykelhjälmen eftersom man inte behöver någon.
Men stor eloge till dig som cyklar året runt, i ur och skur. Det skulle jag aldrig ha humör till!